Malthus' befolkningslära"Förebyggande" äro de hinder,
varigenom själva födelsetalen hållas nere.
Till teorien hör nu vidare, att de "förebyggande" hindren egentligen aldrig annat än tillfälligtvis antagas kunna nå den styrka, att de förhindra folkmängden att utöva en press på näringsutrymmet. Den yttersta kontrollen av folkmängdens storlek utgöres i stort sett alltid av de "undertryckande" hindren – eländet, som avlivar de för många.
Det är denna tanke som med blott föga modifikation stiger in i den klassiska fördelningsläran: arbetarnas levnadsstandard, deras reallön i modern mening, kan tas för tämligen konstant. En stegring av näringsmöjligheterna, resp. av realinkomsterna, medför en befolkningsökning just genom att för en tid lätta på de "undertryckande" hinder för den naturliga folkökningen, som eländet utgör, alltså genom att tillfälligt sänka dödligheten.
Ur denna teori drar Malthus som bekant den slutsatsen, att de rika ha rätt att göra vad dem lyster med vad de äga, och att de fattiga egentligen inte ha rätt att leva. De ha sig själva att skylla för sitt elände. I alla händelser är eländet ohjälpligt.
Stundom får hans förkunnelse rentav klangen av en sträv vedergällningsteori. Hänsyn till rättvisa och heder tvinga oss, säger Malthus, att bestämt förneka de rättsanspråk, som resas å de fattigas vägnar. De arma barn, som vid sitt föräldraval dragit en nit i livets stora lotteri, ha att finna sig i att de inträda i en värld, som redan tagits i besittning. Om deras föräldrar icke kunna försörja dem, så ha de icke rätt till minsta smula föda.
De ha inte här att göra. Vid "naturens magnifika fest" finns det ingen plats reserverad för dem. Naturen befaller dem att försvinna och sörjer snabbt för att befallningen blir verkställd. Och om några av de legitima gästerna – d. v. s. de besittande – skulle stiga upp och göra rum för någon olycklig, så har det blott till följd att otaliga andra olyckliga tränga sig fram
