Hur kan man vidare behandla dessa kostnader, som om de voro slängda i sjön? Förstår man icke, att en sådan barnens konsumtion, som vi förorda, är en produktiv konsumtion? – alltså en investering och därtill en investering, som med säkerhet betalar sig långt bättre än ett flertal andra vi kunna göra i denna värld, där mott och mal förtära, och där den tekniska utvecklingen och det ekonomiska livets föränderlighet (och nu därtill den folkminskning som hotar) ställa snäva gränser för vår förmåga att göra verkliga besparingar i form av yttre realkapital. Det kan inte nog inskärpas, att den väsentliga delen av ett folks verkliga sparande alltid ligger i den nya, växande generation, som den redan uppvuxna generationen föder, fostrar och utbildar. Det drives alltjämt mycken ofog med synnerligen löst grundade liberalekonomiska teorier om sparandet och kapitalbildningen såsom huvudgrundvalen för det ekonomiska framåtskridandet – i själva verket är det så att detta framåtskridande, d. v. s. den tekniska utvecklingen, produktionen och konsumtionen, i huvudsak själv skapar det behövliga realkapitalet – och man gör sig samtidigt blind för att i synnerhet barnens konsumtion icke är en konsumtion, som kan sättas i motsats till sparandet. Vår rikedom ligger framför allt i våra naturtillgångar och dessutom i vår befolkning, i dess moraliska hälsa, dess intellektuella spänstighet och fysiska motståndskraft. Icke bli vi fattigare därför att vi vårda oss bättre om vårt befolkningskapital.
Det är emellertid alldeles givet, att vi måste producera mera för att kunna göra denna för vårt folk livsviktiga investering. Den inskränkning av överklassens – och mera allmänt av ungkarlarnas och de sterila familjernas – lyxkonsumtion, som kan tillgripas, räcker inte långt för att betala dessa sociala reformer – den saken bör man hålla klart för sig. Men vi måste organisera produktionen mera rationellt, vi måste producera mera redan för att kunna utrota massarbetslösheten. Den
