ÅTTONDE KAPITLET.
Socialpolitiken och den familjesociologiska utvecklingen.
En rättvridning och utvidgning av hela den socialpolitik, som inriktar sig på barnens vård, fostran och utbildning, blir nu nödvändig redan emedan familjen själv undergått och undergår genomgripande förändringar.
Familjen såsom social institution befinner sig i drift emot förfall, upplösning och desorganisation. Såsom ett av inslagen i denna förfallsprocess räkna vi till en början den utveckling, som nu försiggår, emot en familjernas allt vanligare och allt fullständigare sterilitet. Vi ha redan deklarerat vår uppfattning att barnbegränsningen driven till den ytterlighet, som t. ex. redan nu i storstäderna börjat bli vanlig, för oss framstår farlig ej blott för folkstammens uppehållande utan lika mycket för människornas egen lycka. En familj utan barn eller med ett barn är för vanliga människor icke en önsklig livsform.
Att den i breda samhällslager för närvarande kan vara ekonomiskt välmotiverad bl. a. av hänsyn till de ofödda barnen själva har utförligt visats, och vi ha även sökt ange beskaffenheten av de samhällsreformer, som skulle minska detta ekonomiska motiv till ytterlig barnbegränsning. Hålla vi oss här till den psykiska sidan av familjens inträdande sterilitet, bör till en början framhävas att den extrema barnbegränsningen lätt förknippas med en livsdödande, självförtärande, individualistisk egoism hos makarna. Särskilt i överklassen, där de ekonomiska motiven ej borde vara så tvingande, hör denna
