Sida:Kris i befolkningsfrågan folkupplaga.djvu/337

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
335
INDIVIDUALISM OCH FÖRFALL

Individualism och förfallindividualistiska egoism med till barnbegränsningens direkta orsaker. Kanske än viktigare är emellertid, att denna individualistiska inställning rent allmänt tenderar att bli en av barnbegränsningens viktigaste verkningar. Man får ju inga att sörja för, man har så få band som binda. Den försiktiga, personligt återhållsamma inställningen till barnalstring sprider sig ofta och blir till en allmän livsinställning: av naturliga skäl bli dessa sterila äktenskap lätt mindre stabila. Vad som här är orsak och vad som är verkan, kan i det enskilda fallet vara svårt att avgöra. Klart är emellertid, att äktenskapens kortare varaktighet och makarnas friare sexualförbindelser delvis höra till samma stora komplex av familjens förfallstendenser.

De barn som växa upp i dessa miniatyrfamiljer höra mycket ofta till problempedagogikens stora bekymmer. Ännu vanligare är, att dessa enstaka barn utan syskon – fastän de utåt kunna te sig någorlunda normala – hela livet igenom komma att bära med sig en belastning av ett förkrympt och i olika avseenden snedvridet känsloliv, som särskilt ofta yttrar sig i övervärdig egocentricitet och en bristande förmåga av social förståelse och frisk utåtriktad livsinpassning. En sådan generation unga människor har icke de bästa förutsättningar att själva knyta andra än egocentriskt förtvinade äktenskapsband. Detta är det förtvivlade: den individualistiska inställningens gift har en växande tendens att sprida sig och förmeras generation efter generation. Industrialismen är i vårt land inte mer än ett par generationer gammal. Flertalet av dem som nu börja bli gamla ha i motsats till oss vuxit upp i stora familjer på landet; våra barn åter växa alltmera upp i små familjer i städer och samhällen.

I fördömandet av den kring sig gripande individualismen inom äktenskapen och familjerna ha vi säkerligen de populära moralisterna helt med oss. Men just här gir gränsen mellan en dilettantiskt moraliserande och en socialvetenskaplig betraktelse. Sociologen stannar nämligen icke vid att fördöma: