att gälla ett val mellan istadig konservatism eller hänsynslös nihilism – att hålla fast vid gamla värden eller att helt förkasta dem. Problemet blir alltid att klarsynt se, hur i en föränderlig värld även normer och värden förskjuta sig, och uppgiften blir därefter att modigt bejaka det positiva även i det nya. En del gammalt och kärt måste visserligen då få falla men detta blott för att så mycket som möjligt av det verkligt väsentliga skall kunna räddas över och även förmeras. Frågan om vad som är värt att rädda och vad som kan få falla, är därvid ett utomvetenskapligt, ett i djupaste mening moraliskt element i problemet. Inte ens denna fråga är emellertid så öppen för lösa "tycken" som mången har för sig. Frågan kan överhuvudtaget icke rationellt ställas och besvaras utom på grundvalen av en klar kunskap om det sociala utvecklingsförloppet. Den fritager vidare icke – vilket skall särskilt understrykas – från plikten att framlägga, på vilket sätt och genom vilka åtgärder dessa "tycken", dessa önskemål kunna förverkligas. i
I vår värld förhåller det sig nu så, att faktiska förhållanden tämligen snävt begränsa utrymmet för i denna mening förnuftiga "tycken". Det stora flertalet av i och för sig öppna tycken och önskemål äro omöjliga att förverkliga, emedan stora sektorer av samhällslivet stå som praktiskt oföränderliga från deras synpunkt och därför med en trång ram omgärda det fria handlingsutrymmet. De äro sålunda även orimliga utgångspunkter för förnuftiga praktiska strävanden. Att reformer som föreslås och som skola kunna allvarligt diskuteras ej få vara godtyckliga utan måste taga hänsyn till bestående verklighetsförhållanden och räkna med mäktiga utvecklingstendenser såsom i viss grad fasta, är alltså vad som ligger i kravet på "anpassning". Men däri ligger också, att man ej blint underkastar sig dessa förhållanden och dessa tendenser, ej låter dem verka ut i vår tillvaro hur det faller sig, utan att man
