Sida:Kris i befolkningsfrågan folkupplaga.djvu/352

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
350
SOCIALPOLITIKEN OCH FAMILJEN

har i varje sin gestaltning ständigt visat sig slå djupa rötter. Även vad som kunde framstå såsom rätt likgiltiga detaljer i dess yttre utformning har satts i förbindelse med innerligt fastvuxna livsvärden och med konventioner, som gälla individens sociala anseende.

Familjens omvandling blir därför oundvikligen en tidskrävande och smärtsam process. Under ett långt tidsskede, som ännu icke är avslutat, kommer familjen att befinna sig i desorganisation: blott ett fåtal människor ha mod och insikter nog att däri trots allt skönja en begynnande reorganisation. Omvandlingen tar nödvändigtvis flera generationer. De gamla idealen måste dö ut med de generationer, som uppburit dem. De nya generationerna med sina något mera justerbara livsvärden få försiktigt orientera sig på ett skickligare sätt i en förändrad tillvaro. Det historiska skede, som därunder förflyter, är ett övergångsskede. I

Mätt med det förgångnas normer ter sig ett sådant skede såsom en urartning. Men lika ofullkomligt framstår det, skärskådat i ljuset av framtidsidealen. Skillnaden mellan de båda synpunkterna – den förtidsfixerade och den framåtblickande – är dock den väsentliga, att medan från den förra synpunkten utvecklingen går nedåt, ohjälpligt nedåt, så finns det från den senare synpunkten säkra förhoppningar om en ny social jämvikts uppnående. De konservativa ha i denna utveckling att sörja så som de sörja, vilka intet hopp ha. Den senare synpunkten är emellertid den historiskt riktigare och därtill den i längden utslagsgivande – den enda som kan vägleda ett insiktsfullt styrande av utvecklingen i syfte att förkorta övergångstidens upplösning och i syfte att åvägabringa en socialt så önsklig gestaltning av den slutliga anpassningen som är möjlig.

Låt oss något närmare granska denna slitning mellan gammalt och nytt i den nutida familjen. Den gamla patriarkaliska familjen var, som vi redan framhållit, på en gång en