Maktförskjutningar inom familjenproduktionsenhet och en konsumtionsenhet. Däri låg dess sociologiska slutenhet. Under trycket av den pågående industrialiseringen har till en början familjen upphört att vara en produktionsenhet. Den är nu blott en konsumtionsenhet och har därigenom en betydligt smalare ekonomisk bas.
Detta är den viktigaste och primära förändringen. Produktionen sker nu någonstädes utom hemmet. Producenten är en specialist som producerar för en marknad, där han säljer sin vara för pengar. Vanligen är han helt enkelt arbetare och uppbär en kontant lön för sitt specialinriktade arbete. Och den familjemedlem, som mera normalt arbetar för produktionen och som förvärvar den inkomst, som skall användas för konsumtionen, är mannen. I den gamla familjen hade däremot alla medlemmar sina produktionsplikter, vilka även tjänade som en grundval för konsumtionsrättigheterna. Såväl plikter som rättigheter voro reglerade i stadfäst tradition, som i största utsträckning onödiggjorde personliga beslut. Grälet om hushållspengar kunde icke existera.
Det är sällan observerat, att upplösandet av familjeproduktionen och förläggandet av försörjningsplikterna på mannen ensam betydde en oerhörd maktökning för husfadern i familjen, som aldrig kunnat motvägas genom de moraliserande fraserna om det kvinnliga hushållsarbetets likvärdighet. Husfadern–despoten är en typ, som tillhör just det nu snart förgångna övergångsskedet. Den hade långt mindre förutsättningar i den förkapitalistiska familjen. Vi få här akta oss att låta beteckningen styra tanken. I maktmening var 1800-talets övergångsfamilj nämligen långt mera "patriarkalisk" än den gamla s. k. patriarkaliska familjen.
I samband med denna mycket väsentliga maktförskjutning inom familjen uppstå helt naturligt en mängd svårartade intressebrytningar. Såväl hustrur som barn kunna känna otillfredsställda självständighetskrav, se egna livsmöjligheter som det icke ligger i deras egen makt att utnyttja. I svårartade fall
