Sida:Kris i befolkningsfrågan folkupplaga.djvu/365

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
363
KRAVET PÅ KOLLEKTIV BARNUPPFOSTRAN

Kravet på kollektiv barnuppfostranpedagogiska skäl. Då de förvärvsarbetande mödrarna i allmänhet behöva denna vikarierande eftersyn av barnen under 8 timmar, bör det emellertid framhävas, att detta deras intresse ej kommer i strid med barnens. En dylik utsträckning av barnens vistelse i storbarnkammaren innebär ingen fara. Det blir endast särskilt viktigt, att barnkammarskolan då utrustas så att viss möjlighet till ensamhet lämnas barnen och att middagssömn, måltider och utomhusvistelse lämpligt infogas. Hänsyn måste vidare alltid tagas till barnens individuellt något växlande behov. Äro dessa villkor uppfyllda, kan från pedagogisk synpunkt t. o. m. den längre bortovaron för de förvärvsarbetande mödrarnas barn godkännas, även om den ej direkt rekommenderas av barnpsykologiska skäl. Dessa senare skäl äro dock nog starka att i och för sig själva kräva, att även de mödrar som ägna sin tid helt åt hemmet skola – om ej en stor syskonskara finns – söka skaffa sina barn regelbundet tillträde även till en annan, lämplig uppfostringsmiljö än hemmet, men i så fall blott för en kortare tid av dagen.

Vad gäller de ännu mindre barnen och särskilt spädbarnen finnas inga dylika pedagogiskt tvingande skäl för vistelse utom hemmet. Infektionsrisken är tvärtom ett direkt motskäl. Då emellertid ej endast de förvärvsarbetande mödrarna ha ett behov av att kunna bibehålla sina arbetsmöjligheter fastän de få barn, utan också de hemmaförsörjda mödrarna nödvändigtvis måste ha en viss frihet från den annars kontinuerliga bundenheten, ligger dock däri skäl för att barnkammarskolorna utrustas även med spädbarnsavdelningar. Man har här endast att tillse att kvaliteten hålles mycket hög, så att mödrarna utan oro kunna taga den ledighet från barneftersynen som i växlande grad kan vara av nöden men som dock för alla är nödvändig i någon grad. Systemet med privata tjänare är nämligen icke i och för sig bättre. Dessutom torde det väl icke rimligen av någon kunna förordas som en socialpolitisk lösning, vilken skulle komma familjer i alla samhällsklasser till godo.