Detta organisationsproblem är naturligtvis särskilt viktigt för stadsbefolkningens del. Barneftersynen har i städerna kommit att innebära en långt större bundenhet för modern. Av sig själva – d. v. s. om dylika omsorger icke vidtagas – passa barnen, som ofta påpekats, alls icke in i stadsbebyggelse. Är lägenheten liten och ekonomien begränsad, så är problemet olösligt även om modern binder sig 24« timmar om dygnet med sina barn – hon "offrar" sig för dem, men gör dem i själva verket en otjänst. I synnerhet i arbetarklassen är det dessutom inte bara en vällovlig önskan utan ofta en kärv ekonomisk nödvändighet, att modern gör sig fri för förvärvsarbete.
Ur detta behov ha barnkrubborna vuxit fram. Sådana äro på många håll inrättade som sociala hjälpinstitutioner. Arbetarhustrurnas rent ekonomiskt betingade behov av frigörelse från barnen under arbetstiden har således börjat vinna beaktande. Men vanligen betraktas väl barnkrubborna ännu blott såsom nödfallsåtgärder för mödrar, som icke äro i tillfälle att helt ägna sig åt sina barn. Här ha vi emellertid angivit delpedagogiska skälen, varför rent allmänt en sådan fostran är överlägsen, ja mer och mer nödvändig. Kindergartenrörelsen å andra sidan tillgodoser på sitt sätt detta pedagogiska behov, men har mestadels vänt sig till överklassens familjer, då dess skolavdelningar i allmänhet varit privat organiserade och kostsamma, samt har dessutom tagit hand om barnen först vid en något senare ålder, några få år före den vanliga skolan. För att sammansmälta ideologien bakom bägge dessa företeelser, för att göra en social fostran före skolåldern tillgänglig för alla samhällsklasser samt kontinuerlig för alla åldrar och dessutom för att häva de psykologisk–pedagogiska synpunkterna i förgrunden är det vi förordat den delvis nya formen "barnkammarskolan". Förutsättningen för att ett ansvarigt socialt patos skall ställa sig bakom dylika stora reformkrav har därvid givetvis varit, att dessa barnkammarskolor – nursery schools
