Sida:Kris i befolkningsfrågan folkupplaga.djvu/370

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
368
SOCIALPOLITIKEN OCH FAMILJEN

lägga upp program, driva psykologisk–pedagogisk forskning och därmed bli i stånd att styra reformerna och ständigt förbättra dessa institutioner. De måste framför allt ha kontroll över utbildningen av lärarkrafter och – åtminstone delvis – barnavårdspersonal. Statliga seminarier för småbarnslärarinnor äro ett led i ett dylikt program. Även småbarnspedagogiken behöver nämligen rationaliseras och höjas till yrke inte bara för några få kindergartenlärarinnor utan för alla som överhuvudtaget ha barn om hand.

Reformer i denna riktning – oavsett nu den organisationsdetaljen, om skolväsendet eller någon annan institution skall ta initiativ och ansvar – äro i linje med tidsutvecklingen: de innebära blott en rationaliserande och förbilligande specialisering inom ännu ett livsområde. De betyda en lättnad i uppfostringsansvar och ett undanröjande av barnens hindersamhet särskilt för kvinnorna och det i så hög grad, att de säkert skulle bortskaffa en del av motivkomplexet bakom den pågående starka födelsebegränsningen. De erbjuda vidare nya medel, varigenom även kostnaderna för barnen kunna minskas för de enskilda familjerna med enahanda inverkan på föräldrarnas inställning till barnafödandet. –

Då familjen urartar såsom uppfostringsmiljö, måste skolan eller samhället genom något annat av sina organ fatta som sin uppgift att ta upp de från familjen avkopplade funktionerna och samordna den kollektiva vården av barnen så att den effektivt och skadelöst ersätter och utbygger hemvården – just i den mån denna blir otillräcklig.


De gifta kvinnornas arbetsförhållanden.

Vid motiveringen av denna vittsyftande socialpolitiska reform ha vi ännu knappast rört vid det faktum, att samhällets delvisa övertagande av småbarnens fostran tvingar sig fram även