Hemarbetet förrsåsom en följd av förändringar på ett annat av industrialiseringen revolutionerat område, nämligen kvinnoarbetet.
Vid behandlingen av detta viktiga och just nu särskilt aktuella problem är det lärorikt att se tillbaka genom tiderna och studera hur kvinnoarbetets roll och dess organisation växlat. Därav framgår bland annat, hur historiskt färskt det ideal är, som de reaktionära nu vilja förfäkta i maktlös kamp mot sociala krafter vilkas styrka de underskatta.
I den patriarkaliska familjen var hustrun ungefär lika mycket och lika litet hemmaarbetande som mannen. Allt arbete var hemmaarbete i den familj, som även var organiserad såsom en produktionsenhet; något särskilt förvärvsliv fanns inte. Kom det kontanter till bondefamiljen, så var det lika ofta om inte oftare från produktionsgrenar, som lågo under hustruns arbete: smör, mjölk, ägg, kött och fläsk, garn och vävnader. Hon skötte visserligen dessutom vanligen hushållet – med barnens hjälp – men deltog även i skörden, körde vid behov t. o. m. kolforor, hade huvudansvaret för fäbodslåttern o. s. v. Om i en gammal bondebygd en man hade stått upp och förklarat, att hustruns plats var att endast sköta hushållsarbetet och vårda barnen, skulle han inte ha tagits på allvar eller skulle ha betraktats såsom en gudsförgäten radikal samhällsomstörtare, vilken kunde riskera att ruinera landets ekonomi och föra familjen mot dess undergång därest han skulle lyckas uppagitera de unga kvinnorna för ett så lättjefullt evangelium.
Vad speciellt gäller barnafödandet och barnavården, så vållade de båda uppgifterna knappast större avbräck i hustruns produktiva liv, eftersom hennes – liksom mannens – arbete ju var förlagt till hemmet eller hemmets närhet. I den mån barnen kunde göra rätt för sig, vilket de redan tidigt kunde, var för övrigt hennes barnafödande ett närmast produktivt inslag i familjens liv, medan det nu alldeles bestämt är ett rent
konsumtivt. Barnavården betecknade icke någon mera central
