Kritiken måste ge alternativföljt det knapphändiga resonemanget i denna bok vet mer än väl, att något förslag att "ta barnen från mödrarna" aldrig av allvarliga människor skulle kunna framläggas såsom en lösning. Från vår sida kan det först och främst aldrig bli tal om något tvång; barnkammarskolan är en möjlighet som skall ställas till förfogande för frivilligt val. Vill man tala om tvång, är detta tvärtom större nu i saknad av barnkammarskolor; detta tvång leder i ökad utsträckning till att man avstår från barn och ofta även från äktenskap. Det kan vidare aldrig bli fråga om ett avlägsnande av barnen från mödrarna. Barnkammarskolorna fylla sin uppgift om de bereda vis: fritid åt mödrarna. Även om denna skilsmässa mellan barnen och föräldrarna skulle sträcka sig över en hel 8-timmars arbetsdag, kan detta icke hindra familjen att intensivt och harmoniskt uppleva familjegemenskapen. Det hindrar vidare icke barnen att bli i första hand påverkade av en god hemmiljö, eftersom deras relationer till familjen psykologiskt sett dock äro och förbliva de fastaste och de grundläggande.
Ett par förutsättningar för ett värnande av t. o. m. "eftermiddagsfamiljens" vidare och mer harmoniska gemenskap. böra emellertid förverkligas. Dels måste samarbetet mellan hem och skola åtskilligt fördjupas och förinnerligas. Detta gäller ju särskilt barnkammarskolorna som få vård om barnen i en tidig och påverkningskänslig ålder. De båda miljöerna böra vara möjligast samstämda. Genom ett sådant intimare samarbete mellan hem och storbarnkammare kan man även finna en form för den "föräldrauppfostran", som är högeligen av nöden. Föräldrar behöva nämligen läras en mängd saker om barn för att bli goda föräldrar. Ett utvidgat samarbete mellan hem och skola är för övrigt även ett önskemål vad gäller de vanliga skolorna. Barnen i skolåldern leva nu till dags ofta på ett neurosskapande sätt i två världar, som aldrig mötas. Vid en samhällelig komplettering av familjens barnafostran, som för länge sedan blivit nödvändig och som i skolans
