Sida:Kris i befolkningsfrågan folkupplaga.djvu/388

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
385
SOCIALPOLITIKEN OCH FAMILJEN

och denna bristande anpassning kommer, om den icke rättas till, att bland annat resultera i ständigt sjunkande fruktsamhet. Ty barnlöshet är onekligen en viss form av "anpassning" efter familjens och särskilt kvinnornas förändrade sociala livsbetingelser. Vill man ha en annan slags anpassning blir man även tvungen att söka en annan utväg ur den svåra konflikt, familjen nu råkat in i. Man blir tvungen att söka påverka motivspelet genom ett socialpolitiskt reformarbete, som griper djupt nog att möjliggöra en familjesociologisk reorganisation.

En kollektivisering av barnuppfostran är på detta sätt från många olika synpunkter samlingslinjen: av psykologiska skäl, av pedagogiska skäl, av familjeorganisatoriska skäl samt icke minst av de befolkningspolitiska och socialekonomiska skäl, som ställa det önskligt att nå en mer samhällelig fördelning av barnförsörjningskostnaderna.

Kollektivisering är tydligen i mångas ögon ett fult ord, och vi kunde också ha valt ett annat, om vi inte i klarbetens intresse just till slut velat understryka denna sida av den familjereorganisatoriska reformen. Varför är man egentligen så rädd för att inse detta, att familjen icke kan reorganiseras annat än genom att träda i en närmare gemenskap med samhället? Ser man icke att individualismen har fört oss vilse? Den har fört till de små pyntade arbetardockskåpen utan barn och förvärvade tack vare att det inte blir barn. Blir det barn, så nog bli de individualister, men bli de därför starka, friska individer? Fostras sådana individer i instängdhet?

Och vidare: skulle verkligen något väsentligt försakas av barnens föräldraupplevelse, deras uppfostran genom och samvaro med föräldrarna, blott emedan barnen därjämte finge en annan pedagogiskt värdefull kontakt? Varför är det nu ofta ej blott en tvingande nödvändighet för den fattiga modern att leva dygnet runt med sitt barn – eftersom barnet ingen annan plats har att vara på och ingen annan finns att ta vård om det – utan även, efter vad det påstås. en bjudande