Framtidsfamiljenmeningen segrar att man skall upprätthålla den gamla familjetypen utan reformer, att tvinga alla mödrar att ägna sig åt hushållsarbete och oavbruten barneftersyn, att stänga av dem från möjligheten att hålla förbindelse mellan sin ungdoms yrkesval och ett arbete för den långa medelåldern, att hindra arbetsfördelningen på hushållsområdet utan att (eftersom rationaliseringen ändå ej står att hejda) bota den tilltagande sysslolösheten inom hemmen, att förlänga det ekonomiska beroendet och den ekonomiska otryggheten för dem – då våga vi förutsäga, att unga kvinnor ej skola finna glädjen att ha barn under sådana villkor tillräckligt lockande. – Hur man in ser familjens framtid, vilka ideal man än önskar förverkliga för den, blir kravet på reformer och kraftiga reformer alltså trängande. Så stark spänning råder mellan familjens intressen och dess faktiska livsbetingelser i denna dag, så olidlig har familjens kris på grund av den sociala utvecklingen nu blivit, att inga andra lösningar än just samhälleliga reformer finnas. Sociala problem fordra sociala lösningar.
Varje enskild familj kan icke längre lösa sina livsproblem. Dessa äro nämligen för fast knutna till mäktigare sociala betingelser. Men i gemensamma ansträngningar kunna de många familjerna skapa om dessa betingelser, så att de ge livsutrymme åt de enskilda familjerna. Detta är en familjevärnande politik. Ingen traditionalism, ingen sentimental vädjan till minnet av en i verklighetens värld nu redan sönderfallande familjetyp, intet löst hot om att de nödvändiga reformerna i samarbetets, kollektivitetens tecken betyda "familjens upplösning" kan och får här förhindra en lycklig anpassning.
Den traditionella metoden att uppföda och uppfostra barn svarar sålunda emot en familjeinstitution, vars ekonomiska och sociala grundval redan undanryckts och där speciellt kvinnornas funktion var helt annorlunda ekonomiskt betingad. Nu är denna metod allt annat än rationell. Den representerar en
mycket ofullständig anpassning efter förändrade förhållanden,
