Preventivlagenförsta hand en synpunkt, som bör tillvaratagas i
den förståndiga sexualundervisning i skolorna, som vi dessvärre ännu sakna, samt – än viktigare – i den sexualfostran, som i hemmen borde försiggå från den späda ålder, då barnen först börja fråga – en uppgift vartill de flesta föräldrar dock alltjämt sakna förutsättningar, vilket i sin tur reser ett socialpedagogiskt problem, som här i landet ännu knappast börjat angripas ("föräldrauppfostran"). I samma riktning skulle det rent allmänt verka, om samhället genom sina organ – läkarna, barnmorskorna, de särskilda poliklinikerna för sexuell rådgivning och apoteken – i viss utsträckning finge hand om preventivmedelshanteringen och därigenom även kunde giva den en mera önskvärd inriktning. Att den under lagstiftningens hämsko försiggående skumraskreklamen skulle vara särskilt skonsam i förhållande till den omogna ungdomen, är i alla händelser en farlig villfarelse, som knappast ens kan vara förenad med god tro.
Den allra viktigaste synpunkten är emellertid följande. Vissa mycket fattiga samhällslager, framför allt på landsbygden, ha ännu icke nåtts av födelsekontrollen. Antingen känna de icke alls till kontraception – veta åtminstone icke besked om ekonomiskt överkomliga preventivmedel – eller äro de för slöa och nedslavade av livet för att bry sig om att tillgodogöra sig sin kunskap. Hur orolig man än känner sig inför de sjunkande födelsetalen, borde, tycker man, det sista och omänskligaste medlet vara att låta de stora statarfamiljerna hålla dem uppe åt oss. En omtänksamhet om statarnas "moral" från samhällsklassers sida, vilka i årtionden praktiserat födelsebegränsning, är dock rena hyckleriet. Systematiska aktioner till masspridning av preventivmedel bland statare och andra med dem socialt jämställda folklager förefalla tvärtom sakligt försvarade, hur man än eljest ser på befolkningsproblemet.
Ett likartat resonemang gäller en del befolkningsgrupper på
