någorlunda förtrogen medborgare kan undvika att träda in för dessa lagändringar. Fördämningarna hålla just på att brytas, och för att göra den fortsatta diskussionen av befolkningsfrågan fri från den snart alldeles inaktuella nymalthusianismen, välja vi att behandla dessa båda reformer redan här i det historiska kapitlet såsom tillhörande ett i ideologiskt hänseende redan passerat stadium av den befolkningspolitiska utvecklingen.
Preventivlagen kom till i ett olyckligt ögonblick. Den har aldrig gjort någon nytta men åtskillig skada. Dess tillkomst och dess kvarblivande vittnar icke gott om ärligheten och än mindre om de sociala insikterna inom vår folkrepresentation.
Det har gått så långt, att man i riksdagen rentav sökt försvara preventivlagen med påståendet, att den ju i alla händelser inte är effektiv, att den faktiskt inte hindrar vare sig upplysning om eller handel med preventivmedel. Därvid måste man fråga: vilket samhällsintresse kan vara förknippat med en ineffektiv lag? Är det inte tvärtom en allmänt erkänd sanning, att ingenting så sliter på den samhälleliga auktoriteten som vidmakthållandet av en lagstiftning, vilken icke respekteras?
Men vidare och framför allt måste det framhållas, att dess värre preventivlagen verkligen är i viss mån effektiv och detta i förhållande till just de mindre bemedlade och mindre försigkomna i samhället, vilket väl dock inte kan vara meningen. Varje försvårande av upplysningsverksamheten och av handeln måste ha denna verkan, måste fördyra preventivmedlen, hindra det vetenskapligt tekniska intresset av deras förbättrande och stegra förtjänsterna för dem, som ändock syssla med hanteringen.
Det är därför allmän enighet bland de sakförståndiga i landet, att det icke längre får ligga ens skymten av olaglighet över vederhäftig sexuell upplysningsverksamhet. Även handeln med preventivmedel måste upp i ljuset. Om man vill främja den tanke, som väl för många varit preventivlagens egentliga syfte, nämligen att skydda pubertetsungdomen, är detta i
