Högre värden för viss socialgrupp betyda ofta – så ofullkomlig som mätningstekniken ännu faktiskt är – att proven ligga bättre till för denna grupps vanor, inriktning och träning. De lägre värden man vanligen får för landsbygden vid jämförelser mellan land och stad synas t. ex. närmast peka på att själva proven äro mera tillrättalagda för sådana färdigheter, som stadsbarn lättare uppöva än landsbarn. Proven äro i allmänhet uttagna och standardiserade just bland stadsbarn. De kunna därför icke utan vidare användas till jämförelser och framför allt får man akta sig att ur dem draga någon slutsats om lägre medfödd begåvning hos landsbygdsbefolkningen.
Likadant ligger det till vid andra jämförelser: det är svårt att undvika systematiska felkällor i provens själva konstruktion. Åtminstone ger det här påpekade förhållandet anledning till ett frågetecken. som gör den sakkunnige ytterligt försiktig vid tolkningen av smärre differenser. Man räknar hellre i breda band, som tolkas som "lika begåvning". Från den synpunkten tyda de utförda proven närmast på att det stora flertalet barn inom alla klasser helt enkelt ha medelbegåvning.
De stora, verkligt utslagsgivande variationerna från idioti till geni påträffas inom alla socialklasser, även om tendensen att producera överbegåvade barn synes vara något lägre inom den lägsta socialgruppen och vice versa. Genomsnittsskillnaden betyder därför egentligen blott en relativt obetydlig förskjutning av en tämligen bred frekvenskurva; en förskjutning som åtminstone saknar betydelse såsom motiv för eventuella åtgärder att främja eller stäcka en viss socialgrupps fortplantning.
Vidare bör man akta sig att identifiera de intellektuella yrkenas socialgrupp med de "högre klasserna" i största allmänhet, d. v. s. överklassen, vilket dessvärre alltför ofta sker. Tar man som representanter för överklassen i stället bankmän och grosshandlare eller tar man samtliga överklassgrupper under en hatt, blir den genomsnittliga intelligenskvoten för deras barn lägre och därmed mindre uppseendeväckande.
