Tolkningen av intelligensskillnadernaSlutligen bör man göra
klart för sig, att, trots alla vetenskapliga försiktighetsmått, fullständigt rena intelligensmått, vilka varken röna inflytande av barnens hälsostandard eller hemmens mer eller mindre intellektualiserade beskaffenhet, icke kunna konstrueras. Intelligenskvoten blir därför nödvändigtvis ett mått på ej blott ärvda utan även i någon mån förvärvade färdigheter.
Prestationsförmågan är således ingalunda okänslig för miljön, även om intelligensmått i detta hänseende äro renare än t. ex. skolbetyg eller personliga intryck av mera okontrollerad natur. Forskarna bruka uppskatta den vinst barnen kunna göra med förbättrad hemmiljö till 6–8 poäng samt med en god träning i barnaåren till 10–15 (kvantitativt olika men dock i denna riktning gående resultat ha vunnits genom studier av enäggiga tvillingar, omplacering av fosterbarn mellan definierbara miljöer och liknande experimentsituationer, vari antingen arv eller miljö kunnat isoleras). Även om man håller sig till en försiktig uppskattning av att 10 poäng äro att hänföra till miljöpåverkningar hellre än medfödda anlag, skulle alltså en god del av de skillnader, som enligt ovan citerade och liknande undersökningar kunnat iakttagas mellan socialklasserna, kunna utplånas genom förändrade miljöbetingelser.
En väsentlig del av skillnaden mellan genomsnitten kan således antagas bero på, att överklassens barn få en bättre fysisk och psykisk vård än arbetarklassen har råd att kosta på sina. Och vad speciellt gäller de höga talen för barn till föräldrar inom de fria yrkena är det tämligen givet, att dessa barn till intellektuellt arbetande människor i sina hem redan från tidig ålder få ut mera av förståndsträning från umgänget med föräldrarna än det oftast är förunnat barnen till grovarbetare eller grosshandlare, vilket emellertid icke alltid blir utslagsgivande för barnens förmåga senare i livet och naturligtvis än mindre påverkar deras egenskaper såsom arvsbärare.
Lägger man samman allt detta och därjämte en hel del
