och i så fall hur? Likaså i det andra lägret: de konservativt lagda moralisterna börja finna den traditionellt avvisande inställningen mot födelsebegränsningen rätt ohållbar och i alla händelser otillräcklig såsom förnuftig reaktion emot den faktiska utvecklingen.
Nu är det emellertid alls ingenting speciellt och märkvärdigt med befolkningsfrågan, att vi i stor utsträckning sakna tillförlitlig ledning redan för begripandet av det sakläge, vartill vi ha att ta ståndpunkt. De stora politiska problem, där vi ha en mera fullständig vetenskaplig kunskap om de djupare sammanhangen. äro lätt räknade på fingrarna. Dit hör inte socialiseringsfrågan, ej heller skatteproblemet, ej konjunktur- och arbetslöshetsspörsmålen. Men det skall medgivas, att så dunkelt till sina ytterlinjer som befolkningsfrågan står väl intet av de andra nyss uppräknade samhällsproblemen. Vilket inte hindrar, att vi ändock måste fatta ståndpunkt och egentligen måste göra det oavbrutet, ty befolkningsspörsmålet slingrar sig in överallt.
I full vetskap om uppgiftens svårighet och slutsatsernas osäkerhet skall i de båda följande kapitlen ett försök göras att klara ut tendenserna i fråga om dels befolkningsutvecklingen och dels åsiktsbildningen i befolkningsfrågan. Vi inskränka hela problemställningen till Sverige och till den närmaste generationen. Även om det av skäl, som delvis redan antytts, är orimligt att konstruera allmänna befolkningslagar, är det icke lika ogörligt att under hänsynstagande till konkreta faktiska förhållanden göra sig en föreställning om ett problem, som på detta vis starkt begränsats till tid och rum. Rörande den metod vi i den fortsatta undersökningen tillämpa bör kanske följande uttryckligen påpekas. Vi försmå helt de historiska analogier, varmed man stundom söker pryda och "dokumentera" dylika undersökningar. Av sådana analogier ha vi nämligen mycket litet att lära för vårt problem. Själva den utveckling vi studera bottnar i sista hand bl. a. i en förändring
