värkte av förundran att detta onda var det som alla visor voro om! Och för det att Erlend gjort henne detta, tyckte hon att hon härigenom blivit en tingest tillhörig honom, så att hon icke kunde fatta hur hon skulle kunna leva utanför hans händer mera. Hon måste gå från honom nu, men hon kunde icke fatta att det skulle ske —.
Nedåt skogen gick han och ledde hästen, han höll hennes hand i sin, men de funno ej ett enda ord att säga varandra.
När de kommit så långt att de sågo husen på Skog, bjöd han henne farväl.
»Kristin — var ej så sorgsen — den dagen skall komma förrän du tror, då du blir min hustru —»
Men hennes mod sjönk när han sade det:
»Då måste du fara från mig?» frågade hon ängsligt.
»Så snart du rest från Skog», sade han, och hans röst lät genast friskare. »Blir det ej leding, så vill jag tala med Munan, han har länge drivit på mig att jag skall gifta mig — han följer nog med mig och för min talan hos din far.»
Kristin böjde huvudet — för varje ord han sade tyckte hon den tid som låg framför henne syntes längre och mera omöjlig att tänka på — klostret, Jörundgård — det var som flöt hon i en ström, som bar bort från det alltsammans.
»Ligger du ensam på loftet, nu då dina fränder rest?» frågade Erlend. »Då kommer jag och talar med dig i kväll — vill du släppa in mig?»
»Ja», sade Kristin sakta. Och så skildes de.
Resten av dagen satt hon hos farmodern, och efter kvällsvarden
följde hon den gamla frun till sängs. Så gick hon upp på loftet, där
hon skulle ligga. Det var ett litet fönster i rummet. Kristin satte sig
på kistan som stod under det — hon hade ej lust att gå i säng.
Hon måste vänta länge. Det var alldeles mörkt ute, när hon hörde de tysta stegen på svalen. Han knackade på dörren med kappan kring knogarna, och Kristin steg upp, drog från låset och släppte in Erlend.
Hon märkte att han blev mycket glad, när hon slog armarna om hans hals och tryckte sig intill honom.
»Jag har varit rädd du skulle vara vred på mig», sade han.
»Du skall icke sörja över synden», sade han en stund senare. »Det är icke stor synd. Guds lag är icke som landslagen i detta — Gunnulv, min bror, har utlagt det för mig en gång — om två komma överens att äga och hålla fast vid varandra i allan tid, och de så ha samlag, då äro de gifta inför Gud och kunna icke bryta sin förening utan stor synd. Jag kan säga dig ordet på latin, när jag kommer på det igen — jag har då vetat det —»
Kristin undrade något över vad som kunnat vara orsaken till att
110
