Erlends bror sagt detta — men hon undertryckte den motbjudande, rädda aningen att det kunde ha gällt Erlend och den andra — och försökte finna tröst i hans ord.
De sutto tillsammans på kistan, han höll armen om henne, och Kristin tyckte nu det var gott och tryggt — hos honom var den enda plats, där hon kunde känna huld och skydd nu.
Alltemellanåt talade Erlend mycket livligt — så var han tyst långa stunder och bara smekte henne. Utan att veta om det, samlade Kristin hop av allt vad han sade varenda liten sak som kunde göra hans bild fagrare och kärare för henne och minska hans skuld i allt hon visste om honom som icke var gott.
— Erlends far, herr Nikulaus, hade varit så gammal, när han fick barnen, så han hade icke tålamod eller kraft att fostra dem själv; bägge sönerna hade vuxit upp i huset hos herr Bård Peterson på Hästnäs. Erlend hade icke andra syskon än brodern, Gunnulv; han var ett par år yngre och var präst vid Kristkyrkan. »Honom har jag kärast av alla människor utom dig.»
Kristin frågade om Gunnulv liknade honom själv, men Erlend log och sade att de voro mycket olika i »sinn och i skinn». Nu var Gunnulv i utlandet och studerade — borta på tredje året, men han hade sänt brev hem två gånger, senast i fjol, då skulle han resa från Sankta Genoveva i Paris och ärnade sig till Rom. »Han blir glad, Gunnulv, när han kommer hem och finner mig gift», sade Erlend.
Så talade han om det stora arvet han fått efter sina föräldrar — Kristin förstod att han knappt hade reda på själv hur hans saker nu stodo. Hon visste tämligen gott besked om sin fars handel med jord — Erlend hade handlat med jord han också men i motsatt riktning, sålt och förskingrat och ödslat och pantsatt, värst under de senaste åren, då han velat skilja sig från frillan och därför tänkt att med tiden skulle denna hans skörlevnad bli glömd och hans fränder åter taga sig an honom; han hade trott att till sist skulle han bli konungens syssloman i halva Orkdölafylke, så som hans far varit.
»Men nu vet jag snart icke vad änden skall bli», sade har. »Kanhända sitter jag till sist på en fjällgård liksom Björn Gunnarson och får bära ut dyngan på ryggen som trälarna förr i tiden, för det jag icke äger någon häst.»
»Gud hjälpe dig», sade Kristin och skrattade. »Då får jag nog komma till dig — det tror jag då att jag har mera vett på bondeskick än du.»
»Burit ut dyngkorgen har du nu väl icke», säger han på samma sätt.
»Nej, men jag har då sett hur de breda ut dyngan — och säd har jag sått nästan varje år hemma. Far har själv brukat plöja upp de närmaste åkrarna, och så lät han mig så det första stycket, för jag skulle bringa lycka —» minnet tog oömt i hennes hjärta, så hon
