Men en afton, sedan hon hade legat vid bäcken hela dagen och tvättat kläder tillsammans med två leksystrar, tog hon plötsligt till att storgråta vid kvällsbordet. Hon kastade sig ned på stengolvet, kröp på knä mellan systrarna och slog sig för bröstet, och med flammande kinder och strömmande tårar bad hon dem alla förlåta henne. Hon var den värsta synderskan av dem alla — stenhård av högmod hade hon varit alla dagar, högmod och icke ödmjukhet eller tacksamhet för Jesu frälsaredöd hade hållit henne uppe, när hon frestades i världen. Hon hade flytt hit, icke för det hon älskat någon mans själ, utan för det hon älskade sin egen stolthet. Av högmod hade hon tjänat sina medsystrar, fåfänga hade hon druckit ur sin vattenbägare, och självgodhet hade hon strukit tjockt av på sitt torra bröd, när systrarna drucko öl och åto smör på sina brödlevar.
Av allt detta förstod Kristin ej annat att alltså var icke ens Cecilia Bårdsdotter sant helig i hjärtat. Ett otänt talgljus, som hängt under loftet och smutsats av sot och spindelväv — därvid liknade hon själv sin kärlekslösa kyskhet.
Fru Groa gick bort och lyfte själv upp den snyftande unga kvinnan. Strängt sade hon att för denna oordnings skull fick Cecilia till straff flytta från systrarnas dormitorium och in i abbedissans egen säng och ligga där, tills hon blev frisk från febern.
»Och sedan skall du, syster Cecilia, åtta dagar sitta å mitt säte, vi vilja spörja dig till råds i andliga ting och visa dig slik heder för din gudliga levnad, så du kan bliva mätt på syndiga människors hyllning. Så må du döma om denna är så mycken strävan värd och sedan välja antingen du vill leva efter reglerna som vi andra eller göra slika botövningar som ingen kräver av dig. Därpå kan du överväga om du vill göra av kärlek till Gud — för att han skall se nådigt ned till dig — alla de ting du nu säger dig ha gjort för att vi skulle se upp till dig.»
Därvid blev det. Syster Cecilia låg i abbedissans rum i fjorton dagar, hon hade häftig feber, och fru Groa skötte henne själv. När hon kom upp igen, måste hon under åtta dagar sitta i högsätet vid abbedissans sida både i kyrkan och hemma, och alla passade upp henne — hon grät hela tiden, som om hon blev risad. Sedan var hon mycket blidare och gladare. Hon levde vidare nästan på samma sätt som förut, men hon rodnade som en fästmö, när någon såg på henne, antingen hon sopade golvet eller gick ensam i kyrkan.
Denna händelse med syster Cecilia väckte dock hos Kristin en
stark längtan efter frid och försoning med allt det hon kommit
att känna sig utstött ifrån. Hon tänkte på broder Edvin, och en
dag tog hon mod till sig och bad fru Groa om lov att gå ut till
barfotabröderna och hälsa på en vän hon hade där.
116
