inte ens systrarna här i klostret voro så alldeles ovärldsliga och heliga. Det var endast småting — under fru Groas ledning var Nonneseter ett föredöme för världen i vad ett gudligt systraskap bör vara. Nitiska i gudstjänstövning, flitiga, fulla av omsorg om fattiga och sjuka, det voro nunnorna. Avskildheten blev icke så strängt iakttagen, att icke systrarna både togo mot besök av sina vänner och fränder i samtalsrummet och även själva fingo gästa dessa i staden, när något stod på, men ingen nunna hade gjort klostret skam med sin levnad, under alla de år fru Groa rått över dem.
Men nu hade Kristin fått öppet öra för alla små missljud inom murarna — smågräl och avund och fåfänga. Förutom vid sjukvården ville ingen av nunnorna lägga hand vid tunga husliga sysslor — alla skulle de vara lärda och konstfärdiga kvinnor; den ena strävade att nå högre än den andra, och de systrar som icke ägde begåvning för slika förnäma färdigheter gåvo tappt och dåsade bort timmarna som i dvala.
Fru Groa själv var lärd och klok; hon vakade över sina andliga döttrars vandel och flit, men hon tog sig föga av deras själahälsa. Hon hade alltid varit snäll och vänlig mot Kristin — tycktes föredraga henne framför de andra ungdöttrarna, men det var för att Kristin fått god undervisning både i boklig lärdom och i handagärning, var flitig och fåmält. Fru Groa väntade aldrig svar av systrarna. Däremot samtalade hon gärna med män. De kommo och gingo i hennes mottagningsrum — klostrets landbönder och ombudsmän, predikobröder som sändes av biskopen, förvaltare från Hovedö, som hon låg i rättstvist med. Hon hade händerna fulla med omsorger för klostrets stora gods och räkenskaper, skickade ut kyrkobonader och tog emot böcker till avskrivning. Icke de mest illasinnade kunde finna något anstötlig i fru Groas vandel. Men hon älskade endast att tala om ting som kvinnor sällan ha reda på.
Priorn, som bodde i ett hus för sig själv norr om kyrkan, tycktes icke äga mera av egen vilja än abbedissans skrivrör eller ris. Syster Potentia styrde och ställde med det mesta inomhus; och hon tänkte mest på att hålla samma ordning som hon sett i det förnäma tyska nunnekloster där hon tillbragt sin novistid. Hon hette förut Sigrid Ragnvaldsdotter, men hade bytt namn, när hon anlade ordensdräkten, ty detta brukades mycket i andra land; det var också hon som funnit på att även de »lärdöttrar», som endast för en tid voro i Nonneseter, skulle bära ungsysterdräkten.
Syster Cecilia Bårdsdotter var icke som de andra nunnorna. Hon gick stilla omkring med nedslagna ögon, svarade alltid milt och ödmjukt, var allas tjänarinna, gick helst i det grövsta arbete, fastade mycket mera än som var föreskrivet — så mycket fru Groa ville tillstädja henne — och knäböjde i timtal i kyrkan efter nattsången eller gick dit före ottesången.
