det bliva tomt i himmelriket. — Det sägs då om dig själv att du också en gång slagit en man i vrede —»
»Det är sant», sade munken, »att Guds misskund allena har jag att tacka för att jag icke är en dråpare. Det är många år sedan — jag var en ung man den tiden, och jag tyckte icke jag kunde tåla den orätt bispen ville göra oss fattiga bönder. Kung Håkon — han var hertig den tiden — han hade givit oss grunden till huset, men vi voro icke rikare än att vi arbetade själva på vår kyrka — med några få hantverksmän, som gingo oss tillhanda mera för lönen i himmelriket än för det vi kunde betala dem. Kanske var det högmod av oss tiggarmunkar, att vi ville bygga vår kyrka så präktig — men vi voro så glada som barn och sjöngo lovsånger, medan vi höggo och murade och knogade. Gud gläde broder Ranulv, han var byggmästare själv, han var en konstfärdig bildhuggare, alla vetenskaper och konster tror jag den mannen fått till skänks av Gud själv. Jag högg tavlor i sten den tiden, jag hade gjort färdig en bild av Sankta Klara, som änglarna förde till Sankt Franciskus kyrka under julottan — den hade blivit fager — vi gladde oss alla åt den — då revo de satans nidingarna ned murarna, och det föll ned stenar och krossade mina tavlor — jag drev till en man med hammaren, jag kunde icke styra mig —»
»Ja, du ler nu, Kristin! Men förstår du icke att det står illa till med dig nu, för nu tycker du bättre om att höra slikt om andra människors skröplighet än om goda människors vandel, som kunde tjäna dig till föredöme —?»
»Det är icke lätt att råda dig», sade han, när hon skulle gå »Ty skulle du göra det som vore rättast, då bleve du dina föräldrar till sorg och till skam för hela din släkt. Men du får se till att bli löst från ditt ord till Simon Andresson — och så får du bida tåligt på den lycka Gud vill tillskynda, göra bot i ditt hjärta så gott du det förmår — och låt icke denne Erlend fresta dig till att synda mera, utan bed honom kärligen att han söker förlikning med dina fränder och med Gud —»
»Lösa dig från synden kan jag icke», sade broder Edvin, när de skildes. »Men bedja för dig skall jag, så mycket jag förmår.»
Så lade han sina gamla, tunna händer på hennes hjässa och bad välsignelsen och fridens bön över henne till avsked.
VI
Efteråt kom ej Kristin ihåg på långt när allt vad broder Edvin hade sagt henne. Men hon gick från honom med en underbart klar och lugn frid i sinnet.
Förut hade hon kämpat mot en dov, hemlig fruktan och för-
120
