sökt trotsa: hon hade icke syndat så svårt. Nu tyckte hon Edvin hade visat henne det tydligt och klart: jo, hon hade syndat, sådan och sådan var hennes synd, och hon fick ta den på sig och försöka bära den väl och undergivet. Hon bemödade sig om att tänka på Erlend utan någon otålighet, vare sig för att han ej lät höra av sig eller för att hon måste sakna hans ömhet. Hon skulle bara vara trofast och full av godhet mot honom. Hon tänkte på sina föräldrar och lovade sig själv, att hon skulle gengälda all deras kärlek, när de först övervunnit den sorg hon komme att göra dem genom att bryta med Dyfrinsfolket. Och hon tänkte nästan mest på hans ord om att hon icke finge söka sin tröst i att se andras fel; hon kände att hon blev ödmjuk och snäll, och såg då snart hur lätt det föll sig för henne att vinna människors vänskap. Då tänkte hon strax tröstad, att det var dock ej så svårt att komma tillrätta med folk — och så tyckte hon att det kunde väl ej bli så svårt för henne och Erlend heller.
Ända tills den dag då hon gav Erlend sitt ord, hade hon alltid strävat ivrigt att göra allt som var rätt och gott — men hon hade gjort allting på andras ord. Nu kände hon själv att hon vuxit från mö till kvinna. Det betydde mera än de heta, hemliga smekningar hon mottagit och givit, det var icke bara så att hon gått från sin fars målsmanskap in under Erlends vilja. Edvin hade lagt på henne den bördan att nu måste hon själv svara för sin levnad, ja för Erlends också. Och hon var villig att bära detta på ett tillbörligt och vackert sätt. Så gick hon där bland nunnorna under julhelgen, och under de sköna gudstjänsterna och all glädjen och friden kände hon sig nog ovärdig, men hon tröstade sig med att den tid snart kom, då hon kunde göra rätt för sig igen.
Men dagen efter nyår kom helt oväntat herr Andres Darre med
sin hustru och alla fem barnen till klostret. De ville fira den sista
delen av helgen med vänner och fränder i staden, och de hade
det ärendet att de ville ha Kristin hos sig i härbärget några dagar.
»Jag tänkte mig, dotter min», sade fru Angerd, »att nu skulle det näppeligen vara dig emot att se några nya anleten.»
Dyfrinsfolket bodde i ett vackert hus, som hörde till en gård
nära bispens borg — herr Andres’ syskonbarn ägde det. Där var
en stor stuga där tjänstfolket sov och ett präktigt loftsrum med
murad eldstad och tre goda sängar; i den ena lågo herr Andres
och fru Angerd med sin yngsta son, Gudmund, som var barn
ännu, i den andra sovo Kristin och deras två döttrar, Astrid och
Sigrid, och i den tredje Simon och hans äldsta bror, Gyrd
Andresson.
Alla herr Andres’ barn voro vackra, Simon minst, dock räknade folk även honom för att se bra ut. Och Kristin märkte ännu mera
