Kristin fuktade läpparna med tungspetsen, men hon teg i alla all.
»Jag tror du ligger och skälver», började Simon på nytt. »Det är nu väl icke så att du har något emot mig, Kristin?»
Hon tyckte inte hon kunde ljuga för Simon, så sade hon nej, men icke mera.
Simon låg ännu en stund; han försökte få ett samtal i gång. Men till slut skrattade han igen och sade:
»Jag förstår att du menar jag får nöja mig med det, att du icke har någonting emot mig — för i kväll — och tacka till. Det var värst så stram du är — du får ge mig en kyss i alla fall, så skall jag gå min väg och icke plåga dig längre —»
Han tog kyssen, reste sig och satte ned fötterna på golvet. Kristin tänkte att nu fick hon säga honom det som måste sägas — då var han redan borta vid sin säng, och hon hörde att han klädde av sig.
Dagen efter var fru Angerd icke så vänlig mot Kristin som hon brukade. Den unga förstod att hon måtte ha hört något och tyckt att fästmön icke gav sonen det mottagande, som modern ansåg hon borde.
Fram på eftermiddagen talade Simon om att han tänkte på att byta till sig en häst, som en av hans vänner hade. Han frågade Kristin om hon ville följa med och se på den. Hon svarade ja, och de gingo då ut i staden tillsammans.
Vädret var friskt och vackert. Det hade snöat litet om natten, men nu sken solen, och det frös så mycket att snön knarrade under deras fötter. Kristin tyckte det gjorde gott att få komma ut och gå i kylan, och när Simon hade hämtat ut hästen han tänkte på, talade hon ganska livligt med honom om den; hon förstod sig något på hästar, därför att hon alltid varit så mycket med sin far. Och detta var ett vackert djur — en musgrå hingst med svart strimma längs efter ryggen och ståndman, välbyggd och pigg, men tämligen liten och spenslig.
»Den håller ej ut länge under en fullrustad man», menade Kristin.
»Nej, jag har nu icke ämnat den till det heller», sade Simon.
Han ledde ut den på den öppna platsen bakom gården, lät den trava och gå, red på den och ville också att Kristin skulle rida på den. De stannade därför ute på den vita planen en god stund.
Till slut då Kristin stod och gav den bröd ur handen, medan Simon lutade sig mot den med armen över dess rygg, säger han med ens:
»Det tyckes mig, Kristin, som om du och min mor vore något tvära mot varandra.»
»Jag har icke velat vara tvär mot din mor», svarade hon, »och jag har heller ingenting otalt med fru Angerd.»
