»Du tycker nog ej heller du har någonting otalt med mig», sade Simon. »Jag skall icke tränga mig på dig i otid, Kristin — men så kan det dock ej få fortfara, att jag aldrig får komma till tals med dig!»
»Jag har aldrig varit talför», sade Kristin, »det vet jag själv, och jag väntar mig ej att du skulle finna förlusten stor, om det icke blev något av mellan oss två.»
»Du vet gott vad jag tänker om den saken», svarade Simon och såg på henne.
Kristin blev röd som blod. Och det stack till i henne att hon kunde ej misstycka Simon Darres giljande heller. Då sade han efter ett ögonblick:
»Är det Arne Gyrdson, Kristin, som du tycker du icke kan glömma?» Kristin stirrade på honom. Simon fortsatte — och hans röst ljöd mild och god: »Jag skall icke lasta dig för det — I haden ju vuxit upp som syskon, och det har knappast gått ett år. Men du kan tryggt lita på att jag har dig kär.»
Kristin hade blivit alldeles vit i ansiktet. Ingen av dem talade, när de gingo inåt staden i skymningen. Vid slutet av gatan, i den grönblå luften, stod nymånens skära med en blank stjärna i rundeln.
»Ett år!», tänkte Kristin, och hon tyckte ej hon kunde minnas när hon sist skänkt Arne en tanke. Hon blev rädd — kanske var hon en lättfärdig och lösaktig, dålig kvinna — ett år sedan hon såg honom på båren i vaktstugan, då hon trodde hon aldrig skulle bli glad mer i livet — hon kved ljudlöst av vånda över sitt eget hjärtas ostadighet och över alltings förgänglighet. Erlend, Erlend — kunde han glömma henne? Och likväl tycktes det henne värre, om hon någonsin kunde glömma honom!
Herr Andres gick med sina barn till det stora julgillet i kungsgården. Kristin fick se all den ståt och prakt som rådde där — de voro också inne i den hall där kung Håkon satt och fru Isabel Bruce, kung Eriks änka. Herr Andres var framme och hälsade på kungen medan hans barn och Kristin stodo ett stycke bakom. Hon tänkte på allt vad fru Åshild sagt henne, hon mindes att kungen var Erlends nära släkting — deras farmödrar voro systrar — och hon var Erlends lönnliga viv, hon hade ingen rätt att stå här, allra minst bland dessa goda och präktiga människor, riddar Andres’ barn.
Då såg hon med ens Erlend Nikulausson — han hade trätt fram inför drottning Isabel, stod med böjt huvud och handen på bröstet, medan hon sade några ord till honom. Han hade den bruna sidendräkten på, som han burit vid Margretsmässan. Kristin drog sig bakom herr Andres’ döttrar.
När fru Angerd en god stund efteråt förde fram sina tre dött-
124
