detta — hon tyckte han aldrig gjort henne större glädje än med de orden.
Men nu kunde de ej nyttja denna utväg mera för att träffas, och det var icke lätt att finna på någon ny. Erlend gick till aftonsången i klosterkyrkan, och några gånger gjorde Kristin sig efter gudstjänsten ärende upp till födorådstagarnas gårdar; så stulo de sig till att tala några ord med varandra uppe mellan gärdena i vinterkvällens mörker.
Så fann Kristin på att be syster Potentia om lov att gå och besöka några gamla värkbrutna kvinnor, klostrets allmosehjon, som bodde i en stuga ett litet stycke inåt ett gärde. Bakom stugan var ett uthus, där kvinnorna hade en ko; Kristin erbjöd sig att sköta om den för dem, när hon var där, och så släppte hon in Erlend till sig under tiden.
Med någon undran märkte hon, att så glad Erlend blev att få vara hos henne, så väckte det dock en aggande oro i hans sinne, att hon kunnat tänka ut denna list.
»Det var icke till ditt eget bästa du lärde känna mig», sade han en afton. »Nu har du lärt att nyttja svekliga funder.»
»Du skall icke lasta mig för det», svarade Kristin bedrövad.
»Det är icke dig jag lastar», sade Erlend hastigt och skyggt.
»Jag hade ej tänkt själv», återtog hon, »att det skulle falla sig så lätt för mig att ljuga. Men man kan det man måste!
»Det är icke alltid sant», sade Erlend som förut. »Minns du i vinter, när du ej själv kunde säga till din fästman att du icke ville ha honom?»
På detta svarade ej Kristin, bara strök över hans ansikte.
Aldrig kände hon så starkt hur kär hon hade Erlend, som när han sade slika ting och gjorde henne bedrövad eller förundrad. Hon var glad, om hon kunde ta på sig skulden för allt som var förödmjukande och oriktigt i deras kärlek. Hade hon haft mod att tala med Simon, som hon borde, så kunde de nu ha varit ett gott stycke på väg att få sina saker ordnade. Erlend hade gjort allt vad han kunde göra, när han talat om deras giftermål med sina fränder. Detta sade hon sig själv, när dagarna i klostret blevo långa och tunga — Erlend hade velat göra allt rätt och gott. Med små ömma leenden tänkte hon på honom, hur han framställt allt för henne om deras bröllop — hon skulle rida till kyrkan i flöjel och silke, hon skulle föras till brudsängen med hög guldkrona över sitt utslagna hår — »det fagra, fagra håret ditt», sade han och drog hennes flätor mellan sina händer.
»Det kan dock ej bli för dig, som om du aldrig ägt mig», sade Kristin tankfullt, en gång då han talade så.
Då slöt han henne stormande intill sig:
»Kan jag minnas första gång jag firade jul, tror du, eller första
