gång jag såg det börja grönska i liden där hemma efter vintern? Åh, jag minns nog första gången jag ägde dig och varendaste gång sedan nu men äga dig, det är alltid som att fira jul och jaga fågel i en grön lid —»
Lycklig smög hon sig intill honom. Icke för att hon någonsin trodde att det skulle gå så som Erlend med sådan visshet väntade — Kristin tänkte att en domens dag kom säkert över dem inom kort. Detta kunde ju omöjligt i längden gå väl. Men hon var ej särskilt rädd — hon var mycket räddare för att Erlend skulle bli tvungen att resa norrut, innan saken uppdagades, och hon skulle nödgas sitta kvar, skild från honom. Han var över till borgen på Akersnäs nu; Munan Bårdson vistades där, medan hirden var i Tunsberg, där kungen låg farligt sjuk. Men en gång måste väl Erlend hem och se till sina egendomar. Att hon var rädd för att han skulle hem till Husaby, där frillan satt och väntade på honom, det ville hon ej vidgå ens för sig själv, och ej heller att hon var mindre rädd för att bli tagen på bar gärning tillsammans med Erlend, än för att ensam träda fram och säga till Simon och sin far vad som låg henne på hjärtat. Och så önskade hon nästan att det måtte komma ett straff över henne och det snart. Ty nu hade hon ingen annan tanke än Erlend; hon längtade efter honom om dagen och drömde om honom på natten. Ånger kunde hon ej känna, men hon tröstade sig med att det kom nog en dag då hon finge böta dyrt för allt de stulit sig till. Och de korta kvällsstunderna hon kunde vara tillsammans med Erlend ute i allmosekvinnornas ladugård, gav hon sig hän i hans armar, så häftigt som om hon betalat med sin själ för att få vara hans.
Men tiden gick, och det såg ut som om Erlend skulle ha slik
lycka som han litade på. Kristin märkte aldrig att någon i klostret
misstrodde henne. Ja, Ingeborg hade ju fått reda på att hon
träffade Erlend, men Kristin förstod att den andra tänkte aldrig det
var mera än litet lek hon roade sig med. Att en bortlovad mö av
god ätt skulle djärvas vilja bryta det avtal hennes fränder gjort,
det föll ej Ingeborg in, kunde Kristin märka. Och åter jagade
skräcken genom henne ett ögonblick — kanske var det också
någonting rent oerhört som hon givit sig in på! Och därmed önskade
hon igen att det måtte uppdagas, så det fick ett slut.
Påsken kom. Kristin fattade ej vad det blivit av denna vinter; varje dag hon ej sett Erlend hade varit lång som ett hårt år, och de långa onda dagarna hade länkat sig samman till veckor utan ända — men nu var det vår och påsk, och hon tyckte det ej var lång tid sedan julfesten. Hon bad att Erlend ej skulle söka upp henne under helgen — och han fogade sig efter hennes önskan i allt som hon bad om, tyckte Kristin. Det var lika mycket hennes
