»Gör du det du?» sade Simon. Han teg litet. »Gud vet om du rätteligen fattar det du själv säger.»
»Det gör jag», sade Kristin. »Jag vet att lagen är slik, ingen får tvinga en mö till äktenskap mot hennes vilja; då kan hon klaga vid tinget —»
»Jag tror det är inför biskopen», sade Simon och log bistert. »Jag har nu icke haft orsak att forska efter hurudan lagen är i slika fall. Och icke tror du heller det skall komma därhän att du tarvar det. Du vet att jag icke kräver att du skall hålla ditt ord, om det är dig för motbjudande, Men kan du ej fatta — det är nu två år sedan vårt giftermål avtalades, och du har icke sagt ett ord emot det förrän nu, när allt är redo för fästeöl och bröllop. Har du tänkt på vad det vill säga, om du nu träder fram och vill bryta bandet, Kristin?»
»Du vill ju ej heller ha mig», sade Kristin.
»Jo», svarade Simon kort. »Om du menar annat, så må du tänka dig bättre för —»
»Erlend Nikulausson och jag ha lovat varandra vid vår kristna tro», sade hon darrande, »att om vi ej kunna komma samman i hjonelag, så skall ingen av oss någonsin äga man eller hustru —» Simon teg en god stund. Så återtog han med möda:
»Då förstår jag icke, Kristin, vad du menade, när du sade, han hade varken lockat dig eller lovat dig något — han har lockat dig att sätta dig upp mot alla dina fränders myndighet och beslut. Har du tänkt på vad slags make du får, om du blir gift med en man som tog en annans hustru till sin frilla — och nu vill han till hustru ta en främmande svens fästmö —!»
Kristin sväljde gråten, hon viskade med kvävd röst:
»Detta säger du för att göra mig ont.»
»Tror du jag vill göra dig ont?» frågade Simon sakta.
»Det skulle ej varit så, om du —», sade Kristin dröjande. »Du blev icke åtspord du heller, Simon — det var din far och min far som i samråd fattade detta beslut. Det skulle varit annorlunda, om du hade valt mig själv —»
Simon högg dolken i bänken, så att den stod. Ett ögonblick efter drog han ut den igen, försökte sticka den tillbaka i slidan, men den gick ej ned, den var böjd i spetsen. Så satt han och kastade med den igen, från hand till hand.
»Det vet du själv», sade han lågmält med en darrning i rösten, du vet, att nu ljög du, om du vill ha det därhän att icke jag — Du vet alltför väl vad jag ville talat med dig om — många gånger — när du bemötte mig så, att jag skulle icke varit man om jag kunde sagt det efteråt — icke om de så försökt slita det ur mig med glödande tänger —
Först trodde jag det var den döde svennen. Jag tänkte jag måste unna dig fred — du kände mig ju icke — jag tyckte det
