»Jag tänker nästan jag vet vad du vill säga mig», sade han. »Det är en annan sven som du har mera kär än mig?»
»Ja, så är det», svarade Kristin stilla.
»Jag tänker också jag vet hans namn», sade Simon hårdare i rösten. »Det är Erlend Nikulausson till Husaby?»
Om en stund frågade Kristin lågmält:
»Det har kommit till dina öron då?»
Simon dröjde litet innan han svarade:
»Du kan väl ej tro att jag skulle vara så dum, att jag ingenting märkte, när vi voro tillsammans i julas? Då kunde jag ingenting säga, för det far och mor voro med. Men detta vållade att jag ville rida hit ensam denna gången. Icke vet jag om det är klokt av mig att röra vid detta — men jag tyckte vi måste tala om dessa ting, innan vi givas åt varandra.
Men nu är det så att när jag kom hit i går, träffade jag min frände Mäster Öisten. Och han talade om dig. Han sade, att I haden gått över Klemenskyrkogården en kväll, du var med en kvinna de kalla Brynhild Fluga. Jag svor en dyr ed på att han måste ha sett fel. Och säger du det är osanning, skall jag tro dig på ditt ord.»
»Prästen såg rätt», svarade Kristin trotsigt. »Där försvor du dig, Simon.»
Han satt en stund, innan han frågade:
»Vet du vem denna Brynhild Fluga är, Kristin?»
När hon skakade på huvudet, sade han: »Munan Bårdson satte henne i ett hus här i staden, när han gifte sig — hon driver olovlig vintappning där och slikt —»
»Känner du henne?» frågade Kristin utmanande.
»Jag har aldrig varit ämnad till munk eller präst», sade Simon och rodnade. »Men jag vet mig då fri från orätt både mot mör och mot andra mäns kvinnor. Förstår du ej själv att det icke är hederlig mans gärning att få dig ut om kvällen i slikt följe —?»
»Erlend har icke lockat mig», sade Kristin röd och harmsen, och ingenting har han lovat mig. Jag vände min håg till honom, utan att han gjort något för att fresta mig — jag fick honom kär framför andra män, första gången jag såg honom.»
Simon satt och lekte med sin dolk, kastade den ur den ena handen i den andra. »Det är underliga ord att höra av sin fästmö», sade han. Det artar sig gott för oss två nu, Kristin!»
Kristin drog djupt efter andan:
»Du vore väl illa tjänt med att få mig till hustru nu, Simon.»
»Ja, det vete Gud Fader, att det ser slikt ut nu», sade Simon Andresson.
»Då förlitar jag mig på», sade Kristin spakt och ängsligt, »att du vill stödja mig, så att herr Andres och min far låta detta avtalet om oss gå tillbaka?»
134
