sig. Det var så lång tid ännu som hon skulle vara en i lönndom och en annan inför människor. Men så föllo hennes blickar på faderns åldrade allvarliga ansikte, och hon försökte tänka att Erlend haft rätt.
Det var några fler resande i härbärget. Om kvällen åto de
tillsammans i en liten stuga med eldstad mitt på golvet, där det
endast fanns två sängar; Lavrans och Kristin skulle ligga där, ty de
voro de förnämsta gästerna i härbärget. De andra gingo därför
sin väg, när det led litet längre fram, och önskade vänligt godnatt,
allteftersom de bröto upp för att ta reda på sina sovplatser. Kristin
tänkte på hur hon smugit sig till Brynhild Flugas loft och låtit
sig famnas av Erlend — sjuk av sorg och av fruktan att hon
aldrig mer skulle bli hans, tyckte hon att här hörde hon ej längre
hemma. Fadern satt borta på bänken och såg på henne.
»Komma vi ej till Skog denna gången?» frågade Kristin för att bryta tystnaden.
»Nej», svarade Lavrans. »Jag har fått nog till en tid av vad jag måst höra av din morbror — för det jag icke brukar makt mot dig», förklarade han, då hon såg på honom.
»Ja, jag skulle ha tvingat dig att hålla ditt ord», sade han litet efteråt, »hade det ej varit för det Simon sade, att han icke ville hava en ovillig hustru.»
»Jag har aldrig givit Simon mitt ord», sade Kristin hastigt. »Du har alltid sagt förut att du icke ville tvinga mig till äktenskap —»
»Icke skulle väl det vara tvång, om jag krävde att du skulle stå vid ett avtal som varit veterligt för alla människor hela denna tiden», svarade Lavrans. »I två vintrar haven I hetat fästfolk, och du har icke sagt ett ord däremot eller visat ovillighet, förrän nu då bröllopsdagen blivit utsatt. Vill du undskylla dig med att saken uppsköts i fjol, så att du icke med handslag lovat Simon din tro, då kallar jag det icke ärligt spel.»
Kristin stod och såg ned i elden.
»Jag vet icke vad som ser värst ut», vidhöll fadern, »antingen det nu skall heta att du stött Simon från dig eller att du blivit vrakad. Herr Andres sände mig bud —» Lavrans rodnade när han sade det — »han var vred på sonen och bad mig kräva slik bot jag fann rimlig. Jag måste säga som sanningen var — jag vet icke om det andra varit bättre — att skulle här bötas, så voro vi närmast till det. Skam för oss är bäggedera.»
»Jag kan icke fatta att det är så stor skam», sade Kristin stilla »Efter Simon och jag äro ense.»
»Ense!» tog Lavrans i. »Han stack ej under stol med att han var oglad, men han sade att sedan I talat med varandra trodde han icke det kunde komma annat än ofärd av om han krävde att du
144
