skulle hålla avtalet. — Men nu får du säga mig hur detta kommit över dig.»
»Har Simon ingenting sagt om det?» frågade Kristin.
»Han synes mena», sade fadern, »att du vänt din håg till en annan. — Du får nu säga mig huru därmed är, Kristin.»
Kristin betänkte sig ett ögonblick.
»Gud vet», sade hon sakta, »att jag väl inser att Simon är god nog åt mig och mera än så. Men det är sant att jag lärde känna en annan man, och då förstod jag att jag får aldrig en glad stund mera i livet, skulle jag leva det med Simon — icke om han så rådde om allt det guld som finns i Engeland — jag ville hellre ha den andre, om han ej ägde mer än en endaste ko —»
»Du väntar väl icke att jag skall giva dig åt en legokarl?» sade fadern.
»Han är min like och mera därtill», svarade Kristin. »Jag sade bara så — han har tillräckligt av både jord och andra ägodelar, men jag vill hellre sova med honom på halm än med någon annan man i silkebädd —»
Fadern teg en stund.
»En ting, Kristin, är att jag icke vill tvinga dig till att ta en man som du har något emot — fast Gud och Helge Olav må veta vad du kan ha mot den mannen jag lovat dig åt. Men en annan ting är det om den man du vänt din håg till är slik att jag kan gifta dig med honom. Ung är du och har föga förstånd — och kasta sina ögon på en mö som är bortlovad, det plägar icke en rättskaffens man göra —»
»Det rår en människa icke själv för», sade Kristin häftigt.
»Åh jo. Men så mycket må du i varje fall förstå som att jag kan kränka Dyfrinsfolket på slikt sätt att jag fäster dig bort, så snart du vänt Simon ryggen — och minst av allt till en man som kunde synas mera förnämlig eller vore rikare. — Du får säga vem denne mannen är», sade han om en stund.
Kristin tryckte händerna mot varandra och andades tungt. Så svarade hon mycket långsamt:
»Jag kan icke far! Det är så att får jag ej den mannen, då kan du föra mig till klostret och aldrig mera dädan — jag tror ej jag lever länge då. Men det höves mig icke att säga hans namn, innan jag vet om han finner så stort behag i mig som jag i honom. Du — du får ej tvinga mig att säga vem han är, innan — innan det visar sig — om han ärnar fria hos dig med fränderna sina.»
Lavrans teg länge. Han kunde ej annat än tycka om att dottern tog det på detta sätt; så sade han till sist:
»Låt det vara då! Det är rimligt att du helst vill tiga med hans namn, då du icke vet mera om vad han aktar göra.»
»Du får gå till sängs nu, Kristin», sade han strax därpå. Han kom bort och kysste henne:
