Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/155

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Tredje avdelningen
LAVRANS BJÖRGULFSON


I

Kristin kom hem under den vackraste vårtiden. Lågen gick strid utanför gården och gärdena; genom alsnårens späda löv glittrade och tindrade strömmen, vit av silvergnistor. Det var som om ljusglimtarna hade röst och sjöngo med i älvbruset — när kvällsskymningen föll på, forsade vattnet liksom med ett dovare sorl. Dånet från älven fyllde luften över Jörundgård dag och natt, så att Kristin tyckte hon kände själva timmerväggarna dallra av tonen, som ljudlådan i en langleik.[1]

Små vattensträngar lyste uppe på fjällsidorna, som stodo svepta i blått dis dag efter dag. Värmen ångade och skalv över markerna; brodden höljde nästan hela åkerns mull, och gräsvallen stod hög och glänste som vattrat siden, när vinden fläktade över den. Det doftade ljuvligt från lund och lid, och så snart solen sjunkit, strömmade där ut en stark och sval och syrlig ånga av safter och av växtkraft — det var som om jorden läskad andades ut i långa drag. Darrande mindes Kristin när Erlend släppte henne ur sitt famntag. Var kväll lade hon sig sjuk av längtan, och om morgonen vaknade hon svettig och trött av sina egna drömmar.

Det tycktes henne ofattligt att de därhemma kunde låta bli att säga ett ord om det enda hon hade i tankarna. Men där gick vecka efter vecka, och de tego om hennes löftesbrott mot Simon, och de frågade ej om det hon hade i hågen. Fadern låg mycket uppe i skogen, nu då våranden var över — han såg till sina tjärbrännare, och han förde med sig hök och hundar och stannade borta många dagar. När han var hemma, talade han lika vänligt med dottern, som han brukat förr — men det var som om han haft så litet att säga henne, och aldrig bad han henne följa med, när han red ut.

Kristin hade gruvat sig för att komma hem till moderns förebråelser, men Ragnfrid sade ingenting — och det tycktes henne värre.

  1. Stränginstrument liknande en cittra.
147