Vid sitt ölgille under Jonsmässan utdelade Lavrans Björgulfson varje år bland bygdens fattiga så mycket sovel och mat som sparats i huset under sista fasteveckan. De som bodde närmast Jörundgård brukade komma själva och hämta allmosorna; då blevo de väl förplägade, och Lavrans med sina gäster och allt husfolk flockade sig kring dessa fattiga, ty några voro åldringar, som kände många sägner och sånger. Så sutto de i gammalstugan och förkortade tiden med öldrickning och vänligt samspråk, och om kvällen dansades det på tunet.
Detta år var Jonsmässodagen kall och mulen, men ingen sörjde över det, ty nu började bönderna i dalen att frukta torka. Det hade icke fallit regn sedan Halvardsvakan, och det hade varit föga snö i fjället, så folk kunde ej minnas sig ha sett Lågen så liten vid midsommartid på tretton år.
Lavrans och hans gäster voro därför vid gott lynne, när de gingo ned för att hälsa på allmosetagarna i den gamla storstugan. De fattiga sutto kring bordet, åto vit gröt och drucko av det bästa ölet. Kristin passade upp vid bordet och betjänade de gamla och sjuka.
Lavrans hälsade sina gäster och sporde om de voro tillfreds med bespisningen. Därefter gick han med en välkomsthälsning bort till ett gammalt fattighjon som flyttats till Jörundgård denna dag. Mannen hette Håkon, han hade varit krigsman under gamle kung Håkon och hade varit med på kungens sista färd till Skottland. Han var nu utfattig och nästan blind; folk hade erbjudit honom att få sitta i ro i en stuga, men han ville hellre föras omkring i gårdarna, ty överallt blev han mottagen mera som en hedrad gäst, emedan han var sällsynt rik på kunskaper och hade sett mycket av världen.
Lavrans stod med handen på sin brors skuldra — Åsmund Björgulfson hade kommit på gästning till Jörundgård. Han frågade också Håkon om han var nöjd med maten.
»Ölet är gott, Lavrans Björgulfson», sade Håkon. »Men karlgalen slinka har nog kokat gröten åt oss i dag. Trår köksan till famntag, så lägger sig maten fast i grytan, heter det, och gröten är vidbränd den.»
»Det var illa det», sade Lavrans, »att jag skulle låta er få vidbränd gröt. Men ordstävet slår väl icke alltid in, vill jag hoppas, för det är dotter min som kokat gröten själv.» Han skrattade och sade åt Kristin och Tordis att skynda sig och ta in faten med sovlet.
Kristin rusade ut och bort mot eldhuset. Hennes hjärta slog hårt — hon hade sett en skymt av farbroderns ansikte, när Håkon sa det där om köksan och gröten.
Sent om kvällen såg hon att fadern och farbrodern länge gingo fram och tillbaka på tunet och samtalade. Hon var hisnande rädd, och det blev ej bättre med henne, då hon nästa dag märkte att fadern var fåmält och oglad. Men han sade ingenting till henne.
Han sade heller ingenting sedan farbrodern rest. Men Kristin lade
148
