märke till att han ej talade så mycket som han brukat med Håkon, och när den tid var utlupen som Lavrans skulle ha den gamle, erbjöd han sig icke att behålla honom ännu en period, utan lät honom flytta till nästa gård.
Eljest fanns det orsaker nog till att Lavrans Björgulfson kunde vara oglad och nedstämd denna sommar, ty nu artade det sig rentav till missväxt där i bygden, och bönderna höllo ting för att rådgöra om hur de skulle möta den stundande vintern. Redan fram på sensommaren var det klart för de flesta, att de måste slakta ned eller driva söderut till försäljning större delen av sin boskap och köpa hem säd till vinterföda åt folket. Året förut hade icke varit något gott skördeår, så förråden av gammal säd voro mindre än de brukade.
En morgon i början av hösten gick Ragnfrid med alla tre döttrarna och såg om lärft som hon hade liggande på bleke. Kristin prisade mycket moderns väv. Då strök denna Ramborg över håret: »Detta får bli till din kista det, liten!»
»Mor», sade Ulvhild, »skall jag icke ha någon kista med, när jag skall till klostret?»
»Du vet att du icke får mindre utstyrsel du än systrarna dina», sade Ragnfrid. »Men det blir icke samma ting du har bruk för. Och så vet du nog att du skall stanna hos far och mig så länge vi leva — om du vill.»
»Och när du kommer i klostret», sade Kristin med osäker röst »— kanske att jag då varit nunna redan i många år.»
Hon kastade en blick bort till modern, men Ragnfrid teg.
»Hade jag varit sådan att jag kunnat bli gift», sade Ulvhild, »då skulle jag aldrig ha vänt min håg från Simon — han var god, och han var så sorgsen, när han sade farväl åt oss alla.»
»Detta vet du far har sagt att vi icke skulle tala om», sade Ragnfrid, men Kristin sade trotsigt:
»Ja, jag vet att han sörjde mera över att skiljas från eder än från mig.»
Modern svarade vredgat:
»Då månde han väl varit föga stolt, hade han visat för dig att han sörjde — du handlade icke redligt mot Simon Andresson, dotter min! Likväl bad han oss, att vi icke skulle hota eller banna dig —»
»Nej, han menade väl han hade själv bannat mig så mycket», sade Kristin som förut, »att ingen annan behöver säga mig hur usel jag är. Men icke märkte jag att Simon frågade stort efter mig, innan han blev varse att jag hade en annan man kärare.»
»Gån hem I!» sade modern till de små. Hon satte sig på en trädstam, som låg där, och drog ned Kristin vid sin sida.
»Det vet du väl», utbrast hon, »att det alltid varit hållet för mest höviskt och hedersamt att en man icke talade för mycket om älskog
