Liv, säger du, och heder — Här hemma i min egen gård kan jag väl vakta min dotter. Och icke tror jag heller någon mö av god ätt och fostrad i kristlighet och ärbarhet skiljer sig så fort från hedern och livet. Hå, det är dylikt som folk sätter hop visor om — men jag tänker det är så att när en man eller mö frestas att göra slikt, så dikta de en visa om det och äro hulpna därmed, och låta vara att göra det —.
Du själv», sade han och stannade framför hustrun, »det var en annan man du hellre ville haft, den tid vi två blevo givna samman. Vad lott tror du blivit din, om far din låtit dig råda i det stycket —?»
Nu var det Ragnfrid som blivit dödsblek:
»Jesus, Maria! Vem har sagt dig —?»
»Sigurd på Loptsgård sade något om det — det var strax vi flyttat hit till dalen», sade Lavrans. »Men svara mig på det jag sporde om — tror du att du blivit gladare om Ivar givit dig åt den mannen?»
Hustrun stod med djupt sänkt huvud.
»Den mannen», svarade hon nästan ohörbart, »han ville icke ha mig.» Det gick som en ryckning genom hennes kropp — hon slog ut i luften med knuten hand.
Då lade mannen varsamt händerna på hennes axlar.
»Är det detta, frågade han överväldigad, och en djup, sorgsen undran bröt fram i hans röst, när det detta — under alla dessa år — har du burit sorg för hans skull — Ragnfrid?»
Hon skälvde starkt, men hon sade intet.
»Ragnfrid?» frågade han som förut. »Ja, men sedan — när Björgulf var död — och sedan — när du — när du ville — jag skulle vara mot dig — så som jag icke kunde. Tänkte du på den andre då?» viskade han rädd och förvirrad och pinad.
»Hur kan du komma på slika tankar?» viskade hon gråtfärdig.
Lavrans lutade sin panna mot hustruns och vaggade litet på huvudet.
»Jag vet ej. Du är så underlig — allt det du sagt i kväll — Jag blev rädd, Ragnfrid. Jag förstår mig väl ej på kvinnohåg —
Ragnfrid smålog blekt och lade sina händer om hans hals:
»Det vet Gud, Lavrans — jag tiggde dig för det jag älskade dig mera än det är gott för en människas själ. Och jag hatade den andre så, att jag kände hur djävulen gladdes däröver.»
»Jag har hållit av dig, hustru min», sade Lavrans sakta och kysste henne, »av hela mitt hjärta. Det vet du väl? Jag tyckte vi hade det gott tillsammans — Ragnfrid?»
»Du var den bästa make», sade hon med en liten snyftning och gömde sig i hans famn.
Han slog häftigt armarna om henne:
»I natt skulle jag vilja sova hos dig, Ragnfrid. Och vill du vara
158
