så mot mig som i gamla dagar, då skulle jag icke vara — slik en narr —.»
Hustrun stelnade i hans armar, drog sig undan litet:
»Det är fastetid nu», sade hon tyst och underligt hårt.
»Det är så.» Mannen log litet. »Du och jag, Ragnfrid, vi ha hålIit alla fastor och försökt leva efter Guds bud i alla ting. Och nu tyckes mig nästan — vi hade kanske varit gladare, om vi — haft mera att ångra.»
»Tala icke så, du», bad hustrun förtvivlad och pressade sina magra händer mot hans tinningar. »Du vet då väl att jag icke vill du skall göra annat än det du själv håller för rätt.»
Han slöt henne intill sig ännu en gång — han stönade högt:
»Gud hjälpe henne! Gud hjälpe oss alla, Ragnfrid min!»
»Jag är trött» sade han och släppte henne. »Du skall väl gå till ro du också nu?»
Han blev stående vid dörren och väntade, medan hon släckte på härden, blåste ut den lilla järnlampan vid väven och nöp ut gnistan. Tillsammans gingo de i regnet bort mot storstugan.
Lavrans hade redan foten på loftstrappan, så vände han tillbaka till hustrun, som ännu stod i förstugudörren. Han tryckte henne häftigt intill sig en sista gång och kysste henne i mörkret. Så gjorde han korsets tecken över sin hustrus ansikte och gick upp.
Ragnfrid slängde av sig kläderna och kröp in i sängen. En stund låg hon och lyssnade efter mannens steg ovanpå i höganloftsstugan — så knakade sängen däruppe, och det blev tyst. Ragnfrid tryckte hårt sina magra armar mot den vissnade barmen.
Ja, Gud hjälpe henne — vad var hon för en kvinna, vad var hon då för en mor. Nu var hon snart gammal. Och ändå var hon densamma. Hon tiggde ej mera, som när de voro unga, då hon hade stormat och bönfallit denne man, som stängde igen om sig, skygg och blyg, när hon blev häftig — blev kall när hon ville ge honom mer än hans husbonderätt. Så hade det varit, och så hade hon fått barn att bära, gång på gång — hon ödmjukade sig, rasande av blygsel för att hon icke kunde låta sig nöja med hans ljumma äktamanskärlek. Så — när hon gick där sedan och var i behov av godhet och ömhet, då hade han haft så mycket att ge — mannens outtröttliga, blida omtanke om henne, när hon var sjuk och plågad, föll som dagg över hennes heta sinne. Han tog gärna på sig allt hennes och bar det — men det var något av sitt eget han aldrig ville ge. Hon hade älskat sina barn så, att det var som om hjärtat slitits ur henne var gång hon miste ett — Gud, Gud, hurudan var hon då, hon som mitt i kvalen förmådde smaka denna droppe sötma, att han tog upp hennes sorg och lade den tätt intill sin egen.
Kristin — hon skulle gärna gått genom elden för sin dotter — de trodde det ej, icke Lavrans och icke barnet, men det var så. Likväl kände hon en vrede, som liknade hat, mot henne nu: det
