var för att glömma sin sorg över barnets sorg som han i kväll önskat att han kunnat ge sig hän åt hustrun.
Ragnfrid tordes ej stiga upp, ty hon visste ej om Kristin kanske låg vaken därborta i den andra sängen. Men hon reste sig ljudlöst på knä, och med pannan lutad mot sängens fotgavel försökte hon att bedja. För dottern, för sin make och för sig själv. Medan kölden småningom kom hennes kropp att stelna, begav hon sig åter ut på en av sina välkända nattvandringar, försökte bana sig väg till ett fridens hem för sitt hjärta.
III
Haugen låg högt uppe i sluttningen på västsidan av dalen. Denna månskensnatt var hela världen vit. Bölja efter bölja av vita fjäll välvde sig upp under den blåbleka, stjärnfattiga himlen. Till och med skuggorna, som toppar och åsar kastade över snöfälten, tycktes underligt lätta och ljusa, ty månen seglade så högt.
Nedåt mot dalen stod skogen vitluden av snö och rimfrost kring åkrarnas vita slätter, på vilka hus och inhägnader tecknade små figurer. Men längst ner mot dalbottnen tätnade skuggorna till mörker.
Fru Åshild kom ut ur ladugården, stängde efter sig och blev stående en stund i snön. Vit var hela världen, och likväl var det mer än tre veckor, innan advent ingick. Klemensmässfrost — då var väl vintern kommen på allvar. Åja, det hörde gärna med till nödår —.
Den gamla kvinnan suckade tungt utåt ödemarken. Vinter igen och köld och ensamhet. — Så tog hon upp mjölkämbaret och lyktan, och gick mot stugan. Såg utåt ännu en gång.
Det kom fyra svarta prickar ut ur skogen halvvägs nere i sluttningen. Fyra man till häst — det glimtade till från en lansspets i månskenet. Det gick tungt för dem uppåt — ingen hade färdats hit sedan snöfallet. Månntro de skulle hit?
Fyra väpnade män — Ingen som hade lagligt ärende till henne kunde antagas komma i slikt följe. Hon tänkte på kistan med sina och Björns ägodelar. Skulle hon gömma sig i uthuset?
Hon såg ut över vinterödsligheten omkring sig. Så gick hon in i stugan. De två gamla hundarna, som lågo framför den öppna spisen, smällde med svansarna mot golvtiljorna. De unga hundarna hade Björn med sig i fjället.
Hon blåste på glöden och lade på ny ved, fyllde järngrytan med snö och satte den intill elden. Silade mjölken i ett träfat och bar in det i handkammaren bakom förstugan.
Åshild tog av sig den smutsiga, ofärgade vadmalsdräkten, som stank av ladugård och svett, tog på sig en mörkblå klänning och utbytte blångarnsduken mot en vit linneduk, som hon ordnade
160
