Frun satt vid eldstaden och lekte med de två småflickorna. I hemlighet såg hon granskande på Kristin, som gick och dukade bordet. Tunn var hon, och stilla såg hon ut, men det var ett nytt slags stillhet, som var över flickan nu. Fru Åshild anade all den spänning och det envisa trots, som lågo bakom.
»I haven väl hört», sade Kristin och kom bort till henne, »om det som hänt här i höst?»
»Ja, att min systerson giljat till dig?»
»Minnens I», frågade Kristin, »att I en gång saden han och jag kunde passa väl samman? Han var blott alltför rik och ättestor för mig.»
»Jag hör att Lavrans är av annan mening», sade fru Åshild torrt.
Det glimtade till i Kristins ögon, och hon log litet. »Hon är god nog hon», tänkte fru Åshild. Så föga det behagade henne, måste hon göra Erlend till viljes och ge honom den handräckning han bett om.
Kristin bäddade åt gästen i föräldrarnas säng, och fru Åshild
bad att den unga skulle sova hos henne. Sedan de lagt sig och det
blivit tyst i huset, framförde fru Åshild sitt ärende.
Hon blev underligt tung till sinnes, då hon såg hur detta barn ej tycktes tänka på den sorg hon skulle vålla föräldrarna. »Jag hade dock varit i sorg och pina hos Bård i mer än tjugu år», tänkte hon. »Men det är väl så med oss alla.» Kristin tycktes ej ens ha sett hur Ulvhild fallit av denna höst — Åshild tänkte: »Det är föga troligt att hon får se den lilla systern mera i livet.» Men hon sade ingenting härom — ju längre Kristin kunde hålla denna vilda glädjen och övermodet uppe, desto bättre var det väl.
Kristin steg upp, och i mörkret samlade hon sina smycken i ett litet skrin, som hon tog bort till sig i sängen. Då sade fru Åshild ändå:
»Jag tror likväl, Kristin, att det vore en bättre utväg om Erlend skulle rida hitned, när din far kommer hem — om han öppet sade ut att han gjort dig en stor orätt — och lade sin sak i Lavrans’ händer.»
»Då tror jag att far dräpte Erlend», sade Kristin.
»Det gör icke Lavrans, om Erlend nekar att draga svärd mot sin svärfar», svarade fru Åshild.
»Jag vill ej att Erlend skall bli så förödmjukad», sade Kristin. »Och jag vill ej att far skall veta att Erlend rört vid mig, innan han bad om mig med heder och ära.»
»Tror du Lavrans blir mindre vred», frågade Åshild, »när han får veta att du rymt från gården med Erlend, och tror du det blir lättare för honom att bära? Annat än Erlends frilla blir du icke enligt lagen, så länge du lever med honom, utan att din far givit bort dig.»
