»Det är en annan sak», sade Kristin, »om jag blir Erlends frilla, då han icke kunde få mig till äkta.»
Fru Åshild teg. Hon tänkte på att hon skulle möta Lavrans Björgulfson, när han kom hem och fick veta att dottern rövats.
Då sade Kristin:
»Jag förstår, fru Åshild, att I tycken jag är ett dåligt barn. Men det har varit så här på gården, alltsedan far kom från tinget, att varje dag varit en pina för honom som för mig. Bäst är det för alla att denna sak nu får en ände.»
De redo från Jörundgård i god tid nästa dag och kommo till
Haugen strax efter non-tiden. Erlend mötte dem på tunet, och
Kristin kastade sig i hans armar utan att bry sig om svennen, som
hade följt fru Åshild och henne.
Inne i stugan hälsade hon på Björn Gunnarson och sedan på Erlends två svenner, som om hon kände dem väl förut. Fru Åshild kunde ej märka något tecken till vare sig blyghet eller rädsla hos henne. Och sedan, när de sutto inne vid bordet och Erlend framlade sin plan, hade Kristin sitt ord med i laget och rådde beträffande vägen att de skulle rida från Haugen nästa kväll, så sent att de kommo till Rosten när månen gick ned, och färdas i mörkret genom Sil ända tills förbi Loptsgård, därifrån upp längs Otta-ån till bron och på västsidan om Ottan och Lågen framåt ödevägarna, så långt hästarna orkade. De fingo rasta hela nästa dag på en av de vårsätrar som lågo där i sluttningen, »ty så långt som Holedis’ tingslag går, kunna vi stöta på folk, som känner mig».
»Har du tänkt på foder åt hästarna?» sade fru Åshild. »I kunnen ej röva foder på annat folks vårsätrar ett år som detta — om det finns något foder där — och du vet att ingen har foder att sälja här i dalen i år.»
»Jag har tänkt på det», svarade Kristin. »I fån låna oss foder och mat för tre dagar. Det är också en orsak till att vi icke böra färdas så många i flock — Erlend får sända Jon tillbaka till Husaby. Året har varit bättre i Tröndelagen, och det kan väl föras några lass över fjället före jul. Det är några fattiga söderut i bygden som jag gärna ville I skullen hjälpa med en allmosa från Erlend och mig, fru Åshild.»
Björn slog till ett underligt, glädjelöst flatskratt. Fru Åshild skakade på huvudet. Men svennen Ulv lyfte sitt svartmuskiga, skarpa ansikte och såg på Kristin med ett eget, fräckt leende:
»Där är aldrig överflöd på Husaby, Kristin Lavransdotter, varken i goda år eller missväxtår. Men kanhända blir det annorlunda, när I kommen till styret där. Det låter på edert tal som I voren den husfru Erlend tarvar.»
Kristin nickade lugnt åt mannen och fortfor. De måste hålla sig så mycket som möjligt utanför stora landsvägen. Och det tycktes
166
