Dören öppnades utifrån; kvinnan, som kom in, sköt Ulv åt sidan och gick fram i ljuset. Kristin såg bort på Erlend. Först var det som han vissnade och sjönk ihop; så rätade han upp sig, mörkröd i ansiktet.
»Var djävulen kommer du ifrån — vad vill du här?»
Fru Åshild steg fram och sade:
»I fån följa med upp i stugan, Eline Ormsdotter — vi ha dock så mycket skick här vid gården, att vi ej taga mot gäster i eldhuset.»
»Jag väntar icke, fru Åshild», sade den andra, »att Erlends fränder skola hälsa mig som gäst. — Sporde du var jag kom ifrån — jag kommer från Husaby, kan du väl veta. Jag kan hälsa dig från Orm och Margret; de må gott.»
Erlend svarade ej.
»Då jag hörde, att du låtit Gissur Arnfinson skaffa penningar åt dig och att du skulle söderut igen», fortsatte hon, »så tänkte jag att du stannade väl hos dina fränder i Gudbrandsdalen denna gången. Jag visste att du låtit fria hos deras granne till hans dotter.»
Hon såg bort på Kristin för första gången och mötte flickans ögon. Kristin var mycket blek, men hon såg lugnt och forskande på den andra.
Kristin kände ett förstenat lugn. Hon hade vetat det, från det ögonblick hon hört vem som kommit — detta var den tanke hon ständigt undflytt; hon hade velat döva den med trots och oro och otålighet, hela tiden hade hon ansträngt sig för att icke tänka på om Erlend blivit fullt och helt fri från sin forna frilla. Nu var hon upphunnen — fåfängt att kämpa emot längre! Men hon bad ej om misskund.
Hon såg att Eline Ormsdotter var vacker. Hon var ej ung mera, men hon var vacker, och en gång måste hon ha varit strålande skön. Hon hade slagit tillbaka hättan; hennes huvud var klotrunt och hårt, kindbenen stodo ut något — men det var lätt att se, att hon likväl en gång varit fager. Huvudklädet täckte endast bakhuvudet; medan Eline talade, strök hon med händerna det guldblanka, vågiga framhåret in under duken. Kristin hade aldrig sett en kvinna ha så stora ögon; de voro mörkbruna, runda och hårda, men under de smala, kolsvarta brynen och de långa ögonhåren voro de förunderligt vackra mot det gyllne håret. Hennes hud och läppar voro spruckna efter ritten i kölden, men det kunde ej skada intrycket något vidare, hon var alltför vacker till det. Den tunga resdräkten dolde hennes gestalt, men hon förde sig på ett sätt och med en hållning vilka endast den kvinna äger som går i stolt medvetande om sin kropps fulländade skönhet. Hon var knappt så lång som Kristin, men hon hade en sådan resning att hon verkade mera högväxt än den slanka och spädlemmade unga.
»Har hon varit hos dig på Husaby hela tiden?» frågade Kristin lågmält.
168
