ej rådligt att taga vägen över Hamar. Erlend invände att Munan vistades där — det var ju det där med brevet till hertiginnan.
»Då får Ulv skiljas från oss vid Fagaberg och rida till herr Munan, medan vi hålla oss väster om Mjösen och rida över Land och bakvägarna över Hadeland ned till Hakedal. Därifrån skall det gå en ödeväg söderut till Margretadal, har jag hört farbror tala om. Det är ej rådligt för oss att rida över Raumarike denna tid, då det stora bröllopet skall stå på Dyfrin», sade hon leende.
Erlend gick bort och tog henne om axlarna, och hon lutade sig bakåt mot honom utan att bry sig om alla de människor som sutto och sågo på, Fru Åshild sade förtörnad:
»Ingen skulle tro annat än att du rymt av gårde förr.»
Och herr Björn flatskrattade som förut.
Litet efteråt steg fru Åshild upp för att gå till eldhuset och laga mat. Hon hade gjort upp eld där, för att Erlends svenner skulle ligga där över natten. Hon bad Kristin komma med, »ty jag vill kunna svära för Lavrans Björgulfson, att I icke voren allena någon stund i mitt hus», sade hon vredgat.
Kristin log och gick med henne. Strax efter kom Erlend infarande till dem, drog fram en trefot till härden och satt och var i vägen för kvinnorna. Han tog fatt i Kristin, var gång hon kom nära honom, medan hon flög fram och tillbaka och sysslade. Till sist drog han ned henne på sitt knä.
»Det är nog som Ulv säger, att du är den husfru jag tarvar.»
»Åja», sade Åshild leende och förargad, »nog blir du väl tjänt med henne. Det är hon som sätter allt på spel i detta äventyret — du vedervågar ej mycket.»
»Så är det», sade Erlend. »Men jag har då visat min vilja att gå rätta vägen till henne. Var nu icke vred, moster Åshild!
»Jag må väl vara vred», sade hon. »Du hade ej väl fått dina saker ordnade, så ställer du dig på slikt sätt att du måste löpa från alltsammans med en kvinna.»
»Du får minnas, moster», sade Erlend, »att det alltid varit så att icke de sämsta männen dragit olycka över sig för en kvinnas skull — så säga alla sagor.»
»Åh, Gud hjälpe oss!» sade Åshild. Hon blev ung och mjuk i ansiktet. »Det talet har jag hört förr, Erlend» — hon tog om hans huvud och ruskade honom i håret.
I detsamma ryckte Ulv Haldorson upp dörren och stängde den fort bakom sig:
»Här har kommit en gäst till gården, Erlend — den som du minst gärna vill se, tänker jag.»
»Är det Lavrans Björgulfson?» sade Erlend och sprang upp.
»Det är ej så väl», sade svennen. »Det är Eline Ormsdotter.»
