Under julen tilltog kölden — det var som om varje dag tycktes kallare än den förra. Folk kunde knappt minnas en så hård vinter — det föll ej mera snö heller, icke ens inåt fjället, men den snö som kommit vid Klemensmässan, blev så hårdfrusen som sten. Solen sken från klar himmel, nu då dagarna började ljusna. Om nätterna sprakade och flammade norrskenet ovan fjällryggarna, det flammade över halva himlen — men det bragte intet omslag i vädret. Alltemellanåt kunde det mulna någon dag, litet torr snö föll glest, och så klarnade det och blev brännande frost igen. Lågen brummade och sorlade dovt under sina broar av is.
Varje morgon tänkte Kristin att nu orkade hon ej mera, hon höll icke ut denna dagen i ända. Ty var dag kände hon var som en tvekamp mellan fadern och henne. Och skulle de stå så mot varandra, nu då vart levande liv av folk och kreatur i hela bygden led under en gemensam hemsökelse! Men när kvällen kom, så hade hon hållit ut. Det var ej så att fadern var ovänlig. De talade aldrig om det som stod emellan dem, men hon kände bakom allt vad han icke sade att han var orubbligt besluten att framhärda i sin vägran.
Och det sved i henne av saknad efter hans förtrolighet. Det sved så förfärande hårt, för det hon visste hur mycket annat fadern hade att bära — och hade det varit som förr, så skulle han talat med henne om det. — Det var så att de voro bättre försedda på Jörundgård än på de flesta andra ställen, men också här kände de av nödåret var dag och var stund. Eljest hade Lavrans om vintrarna brukat ta itu med att tämja sina unghästar, men detta året hade han om hösten sålt dem alla söderut i landet, och dottern saknade att höra hans röst ute på tunet och se honom tumla om med de smäckra, raggiga tvååringarna i den lek han älskade så mycket. Det hade ju icke varit barskrapat där på gården i fatbur eller lador och bingar efter förra årets skörd, men till Jörundgård kom också mycket folk och bad om hjälp i gåvor eller som köp, och ingen bad förgäves.
Sent en kväll kom en storväxt, pälsklädd gammal man på skidor. Lavrans talade med honom ute på tunet, och Halvdan bar mat till honom i gammalstugan. Ingen på gården, som sett honom, visste vem han var — troligen var det en av dem som levde uppe i fjället; kanske hade Lavrans stött på honom däruppåt. Men fadern nämnde icke besöket, och ej heller Halvdan.
Men en annan kväll kom en man som Lavrans Björgulfson haft något utestående med i många år. Lavrans gick ut i visthusboden med honom. Men när han kom in i stugan igen, sade han:
»Alla så vilja de ha hjälp hos mig. Men här i gården ären I alla emot mig. Du också, hustru», sade han häftigt till Ragnfrid.
Då brusade modern upp mot Kristin.
»Hör du vad din far säger till mig? Icke är jag emot dig, Lav-
178
