rans! Du vet det ju du ock, Kristin, det som hände här söderut i Roaldstad på senhösten, då han for nedåt dalen i följe med den andra horkarlen, fränden hans från Haugen — hon tog sitt eget liv, den osaliga kvinnan, som han lockat från alla sina fränder.»
Stel och hård svarade Kristin:
»Jag ser att I lasten honom lika mycket för de år han strävat att komma ut ur synden som för de år han levat i den.»
»Jesus, Maria», ropade Ragnfrid och slog ihop händerna. »Hurudan har du blivit! Har icke ens detta kunnat vålla att du skiftat håg?»
»Nej», sade Kristin. »Jag har icke skiftat håg.»
Då såg Lavrans upp från bänken där han satt med Ulvhild:
»Det har icke jag heller, Kristin», sade han dämpat.
Men Kristin visste i sitt hjärta att på sätt och vis hade hon
skiftat om icke håg så syn. Hon hade fått bud om hur den avlöpt,
den där olycksfärden. Det hade gått lättare än man kunnat vänta.
Om det nu kommit kyla i såret eller vad det berodde på, men
det knivstyng Erlend fått i bröstet hade visat sig elakartat; han
kom att ligga sjuk en tid i härbärget i Roalstad. Men härigenom, att
Erlend var sårad, hade det fallit sig lättare att förklara det andra
och bli trodd.
När han kunde fara vidare, hade han fört den döda med sig i en kista ända till Oslo. Där hade han, troligen genom Sira Jons bemedling, fått gravplats åt henne på kyrkogården till den rivna Nikolauskyrkan, och så hade han skriftat för själva biskopen i Oslo, och denne hade ålagt honom att fara till det heliga blodet i Schwerin. Nu hade han lämnat landet.
Hon kunde ej vallfärda till någon ort och finna avlösning. För henne var det att sitta här och vänta och tänka och försöka hålla ut i sitt motstånd mot föräldrarna. Det föll ett underligt, vinterkallt ljus över alla minnen av hennes möten med Erlend. Hon tänkte på hans våldsamhet — i älskog och i sorg — och det kom för henne att hade hon kunnat gripa om allting lika brådstörtat och storma likadant över det strax, då skulle det kanske efteråt synts mindre och lättare att bära. Det hände att hon tänkte: kanske avstår Erlend från mig. Hon kände det som om hon visst alltid hyst någon liten fruktan att bleve det för svårt för dem, så skulle han ge vika. Men hon skulle icke avstå från honom, såvida han ej själv löste henne från alla eder.
Så led det allt längre fram på vintern. Och Kristin kunde ej mera bedraga sig själv utan måste se att nu väntade dem alla den hårdaste prövning, ty nu hade ej Ulvhild lång tid kvar att leva, och mitt i sin bittra sorg över systern såg hon med en rysning att sannerligen var hennes egen själ förvillad och anfrätt av synd. Ty med det döende barnet och föräldrarnas outsägliga sorg för ögonen tänkte hon likväl på detta — om Ulvhild dör, hur skall jag då
