vad barnungarna hade för sig, hoppade han av hästen, räckte de heliga kärlen till Bentein — äldsta dottersonen, som var med honom —, så brått att Bentein nära nog släppte silverduvan med Guds lekamen i backen; prästen rusade in bland barnen och dängde till så många han kom åt. Kristin tappade griskultingen, och den for skrikande nedåt vägen med dopklädet släpande efter sig, så att prästens hästar stodo på bakbenen av skrämsel. Prästen ruskade också henne, så att hon föll omkull, och sparkade till henne, så hon hade ont i höften många dar efteråt. Då tyckte Lavrans, när han fick höra detta, att Eirik dock varit för sträng mot Kristin, eftersom hon var så liten. Han sade att han skulle tala med prästen om detta, men Ragnfrid bad honom icke göra det, ty flickan hade ej fått annat än hon förskyllt, då hon varit med om slik en hädisk lek. Så nämnde Lavrans ingenting vidare om saken, men han gav Arne den värsta aga pojken någonsin fått.
När de nu redo förbi stenen, ryckte Arne därför Kristin i ärmen. Säga något tordes han ej för Lavrans, men han gjorde miner, flinade och slog sig själv på ändan. Men Kristin hängde skamsen huvudet.
Vägen ledde in i tät skog. De redo nedanför Hammeråsen; dalen blev trång och mörk, och älvbruset ljöd starkare och barskare — när de sågo en glimt av Lågen, gick den isgrön med vitt skum mellan branta stenväggar. Fjället var svart av skog på bägge sidor om dalen; det var mörkt och hemskt och trångt i hålvägen, och det fläktade kallt. De redo över spången, som gick över Rostån, och snart sågo de bron över älven nere i dalen. I en håla något nedanför bron bodde en näck; Arne ville berätta för Kristin härom, men Lavrans tillsade gossen strängt att tiga med slikt tal här i skogen. Och när de kommo till bron, hoppade han av hästen och ledde den över vid tygeln, medan han höll barnet om livet med den andra armen.
På andra sidan bar en ridstig brant upp i höjden, så att männen sutto av hästarna och gingo, men fadern lyfte Kristin längre fram, så att hon kunde hålla i sadelbågen, och så fick hon rida Guldsvein ensam.
Nya gråtoppar och blåa åsar med snöstrimmor lyfte sig över fjällsidorna, allteftersom de kommo högre upp, och nu skymtade Kristin mellan träden glimtar av bygden nordanskogs, och Arne pekade och sade vad gårdarna hette, som de kunde urskilja.
Högt uppe på branten kommo de till ett litet torp. De stannade vid inhägnaden; Lavrans hojtade, och ropet ekade om och omigen mellan fjällen. Två män kommo springande nedåt mellan de små åkerlapparna. Det var de båda sönerna i stugan. De voro duktiga tjärbrännare, och Lavrans skulle tinga dem att bränna åt honom. Deras mor kom efter med en stor skål tätmjölk, ty det hade blivit en varm dag, såsom männen väntat sig.
