»Jag såg du hade dotter din med dig», sade hon, när hon hälsat, »jag måste väl se på henne, tänkte jag. Du får knyta av henne luvan, de säga hon skall ha ett så fagert hår.»
Lavrans gjorde som kvinnan bad, och Kristins hår föll ned över henne ända till sadeln. Det var tjockt och gult som moget vete. Isrid, kvinnan, tog i det och sade:
»Ja, nu ser jag att ryktet icke har sagt för stora ord om denna lilla mön din — en liljeros är hon och ser ut som en riddersmans barn. Milda ögon har hon ock — hon brås på dig och icke på Gjeslingarna. Gud unne dig glädje av henne, Lavrans Björgulfson! — Och Guldsvein rider du så stram som en hovman», skämtade hon och höll skålen, medan Kristin drack.
Barnet rodnade av glädje, ty hon visste väl att fadern var hållen för den vackraste man vida omkring, och han såg ut som en riddare, där han stod bland sina män, fast han var klädd mest på bondevis, så som han brukade hemma till vardags. Han bar en tämligen vid och kort rock av grönfärgad vadmal, öppen i halsen, så att skjortan syntes; för övrigt hade han hosor och skor av ofärgat läder och på huvudet en gammaldags bredbrättad filthatt. Av smycken bar han endast ett slätt silverspänne i bältet och en liten sölja i skjortlinningen; dessutom syntes vid halsen litet av en gyllene halsked. Den bar Lavrans alltid, och i den hängde ett guldkors, besatt med stora bergkristaller; det gick att öppna, och däri låg litet av den heliga fru Elins av Skövde svepeduk och hår, ty Lagmanssönerna räknade sin ätt från en av denna högtsaliga kvinnas döttrar. Men när Lavrans var uppe i skogen eller gick i arbete, brukade han sticka korset inpå bara barmen för att ej tappa det.
Men han såg i sina grova vardagskläder mera välbördig ut än mången riddare och hirdman i gästabudsdräkt. Han var mycket ståtligt vuxen, hög axelbred och smal om höfterna; huvudet var litet och satt vackert på halsen, och han hade fagra, något långlagda anletsdrag — lagom fylliga kinder, vackert rundad haka och välbildad mun. Han var ljus med frisk ansiktsfärg, grå ögon och tjockt, slätt och silkegult hår.
Han blev stående och språkade med Isrid om hennes angelägenheter, sporde också efter Tordis, Isrids frändekvinna, som skötte om Jörundgårds säter denna sommar. Hon hade nyss fått ett barn; Isrid väntade endast på tillfälle att få säkert följe genom skogen, så skulle hon bära gossen ned till bygden och få honom kristnad. Lavrans sade då att hon fick följa dem uppåt: han skulle ned igen nästa kväll, och det kunde vara gott och tryggt för henne att det var så många män med henne och det okristnade barnet.
Isrid tackade: »Sanningen att säga, är det nu detta jag väntat på. Vi veta nog, vi fattiga människor här uppe under fjällryggen, att du gör oss en väntjänst, om du kan, när du kommer hit. Hon sprang uppåt för att hämta ett knyte och en kappa.
12
