Kristin kastade klänningen på sig och gick efter fadern till ytterdörren. Tillsammans stodo de där och sågo ut i den ljusa majnatten — varm vind och regn slogo emot dem — himlen var en enda massa av hopade, drivande regnmoln, det brusade från skogarna, det ven mellan husen — och uppe från fjället hörde de ett dovt dån av snön, som skred utför.
Kristin trevade efter faderns hand och höll den. Han hade kallat på henne och ville visa henne detta. Så hade det varit mellan dem förr, att han skulle ha gjort det. Och nu var det så igen.
När de gingo in igen för att lägga sig, sade Lavrans:
»Den främmande svennen, som var här i veckan, hade brev till mig från herr Munan Bårdson. Han ärnar sig hitupp i sommar för att se till sin mor, och då bad han att han måtte få besöka mig och komma till tals med mig.»
»Vad viljen I svara honom, fader min?» viskade hon.
»Det kan jag icke säga dig nu», svarade Lavrans. »Men jag skall tala med honom, och så får jag fatta slikt beslut att jag kan stå till svars inför Gud, dotter min.»
Kristin kröp ner igen hos Ramborg, och Lavrans gick och lade sig bredvid den sovande hustrun. Han låg och tänkte på, att om vårfloden kom stor och brådstörtad, då lågo få gårdar i bygden så farligt till som Jörundgård. Det skulle finnas en spådom om det, att en gång skulle älven ta den.
V
Våren kom med ett tag. Några dagar efter tövädrets inbrott låg bygden svartbrun under störtskurarna. Vattnet forsade utför sluttningarna, älven växte och låg som en blygrå sjö i dalbottnen med små simmande lundar i vattenbrynet och en lömskt bubblande strömfåra. På Jörundgård stod vattnet långt in på gärdena. Dock blev skadan överallt mindre än folk fruktat.
Det blev sen vårand, och folket sådde sitt knappa utsäde under bön till Gud att han måtte skona det för nattfrost till skördeanden. Och det såg ut som om han nu ville höra dem, och folket hängav sig åt hoppet att missväxtårets spår med tiden skulle utplånas.
Höslåttern var över; då kommo en kväll fyra män ridande till
Jörundgård. Det var två herrar med två svenner: herr Munan
Bårdson och herr Bård Peterson till Hästnäs.
Ragnfrid och Lavrans läto duka bordet i högloftsstugan och bädda sängar åt gästerna i loftskammaren. Men Lavrans bad herrarna vänta med att framföra sitt ärende till nästa dag, då de voro utvilade efter resan.
Herr Munan förde ordet under måltiden, han ställde ofta sitt tal till Kristin och pratade som om de varit gamla bekanta. Hon såg
