Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

att detta tyckte fadern ej om. Herr Munan var undersätsig, röd i ansiktet, ful, pratsam och litet narraktig i sitt väsen. Folk kallade honom Munan Stumpe eller Munan Dans. Men med detta sätt som han hade, var dock fru Åshilds son en förståndig och duglig man, som varit kronans ombudsman i flera saker och nog hade sin hand med bland dem som skötte rikets styrelse. Han bodde på sin mors odalgods i Skogheims härad, var mycket rik och hade gjort ett rikt gifte. Fru Katrin, hans hustru, var ovanligt ful och upplät sällan sin mun, men mannen talade alltid om henne, som om hon skulle varit den klokaste kvinna, så att folk kallade henne på skämt fru Katrin den rådkloka och den ordfagra. De tycktes leva lyckligt och kärligt med varandra, ehuru herr Munan var beryktad för sin lättsinniga vandel både före och efter sitt giftermål.

Herr Bård Peterson var en vacker och ståtlig gammal man, om han nu också var något tungrodd och hade stor mage. Hans hår och skägg voro något bleknade nu, men det var ändå lika mycket gult som vitt däri. Sedan kung Magnus Håkonsons död hade han levat i ro och skött sina stora egendomar i Nordmöre. Han var änkling efter sin andra hustru och hade många barn, som alla sades vara vackra, väluppfostrade och välbärgade.


Nästa dag kommo Lavrans och hans gäster till tals uppe på loftet. Lavrans hade bett sin hustru vara med, men hon ville ej. »Detta måste ligga helt i dina händer. Du vet att det blir den tyngsta sorg för vår dotter, om denna sak går om intet, men jag ser väl att det icke är litet, som kan tala emot detta giftermålet.»

Herr Munan överlämnade ett brev från Erlend Nikulausson. Erlend medgav rätt åt Lavrans att i stort och smått bestämma villkoren, om han ville fästa honom sin dotter Kristin. Själv var Erlend villig att låta värdera sina egendomar och granska sina tillgångar av oväldiga män, giva Kristin slik vängåva och morgongåva att hon komme att äga tredjedelen av hans bo — förutom sin egen hemgift och allt arv hon skulle få efter sina fränder — i fall hon bleve änka efter honom utan barn som överlevde fadern. Vidare erbjöd han sig att låta Kristin råda med full myndighet över sin del av boet, både vad hon ägde hemifrån och vad hon fick av honom. Men om Lavrans önskade andra villkor för boets fördelning, så ville Erlend också gärna höra hans förslag och rätta sig därefter. Det enda villkor vartill Kristins fränder däremot skulle förbinda sig var att om de finge förmynderskap för barn till honom och henne, så skulle de aldrig försöka återbörda de gåvor han givit åt sina barn med Eline Ormsdotter utan erkänna denna egendom såsom utskiftad ur hans bo, innan han trädde i äktenskap med Kristin Lavransdotter. Till sist erbjöd sig Erlend att fira bröllopet hos sig på Husaby med all tillbörligt prakt.


184