»Lovad vare Gud, som sände dig denna vägen i kväll», svarade munken. Kristin märkte att han darrade i hela kroppen. »Jag ärnade mig norrut till eder, men nu orkade jag ej gå längre i kväll. Jag trodde nästan det var Guds vilja att jag skulle ligga och dö på de vägar där jag legat på vandring i hela mitt liv. Men jag ville gärna fått skriftermål och den sista smörjelsen. Och jag ville gärna se dig en gång igen, dotter min —»
Kristin hjälpte munken upp på hästen; hon ledde den vid tygeln och stödde honom. Alltunder det han beskärmade sig över att hon nu blev våt om fötterna i issörjan, kved han sakta av plågor.
Han omtalade att han varit i Eyabu sedan jul; några rika bönder i bygden hade under nödåret avgivit löfte att försköna sin kyrka med nya prydnader. Men det hade gått smått med arbetet; han hade varit sjuk en stor del av vintern — det var något ont i magen, så att han kräktes blod och icke tålde vid mat. Han trodde själv att han ej hade långt igen, och han längtade hem till sitt kloster, ville helst få dö där bland sina bröder. Men han hade fått lust att komma norrut i dalen en sista gång först, och så hade han följt med när prästmunken från Hamar reste norrut, han som skulle vara husfader i Roalstads pilgrimshärbärge. Från Fron hade han gått ensam vidare.
»Jag fick veta att du blivit trolovad», sade han, »med denne mannen. Och då fick jag slik längtan att se dig, det tycktes mig bittert att det skulle vara vårt sista möte, det där ute i kyrkan hos oss. Det har legat mig så tungt på hjärtat, Kristin, att du var kommen ut på ofridens väg —»
Kristin kysste munkens hand och sade:
»Icke förstår jag, fader, vad jag gjort och förskyllat, att I visen mig så stor kärlek.»
Munken svarade stilla:
»Jag har ofta tänkt, Kristin, att hade det fallit sig så att vi mötts oftare, då kunde du blivit liksom min andliga dotter.»
»Menen I att då haden I fört mig dit att jag vänt min håg till klosterlivet?» frågade Kristin. Strax efter sade hon:
»Sira Eirik ålade mig det att kunde jag icke få min fars samtycke att bli gift med Erlend, då skulle jag gå in i ett gudeligt systraskap och göra bot för mina synder.»
»Jag har ofta bett därom att du måtte få längtan efter klosterlivet», sade broder Edvin. »Men icke sedan du sade det du vet. Jag ville du skulle komma till Gud med din krona, Kristin —»
När de kommo till Jörundgård, måste broder Edvin bäras in
och i säng. De lade honom i den gamla vinterstugan med eldstad
och skötte om honom på bästa sätt. Han var mycket sjuk, och
Sira Eirik kom dit och försåg honom med läkemedel för kropp
och själ. Men prästen sade det var kräfta den gamle led av och han